Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vår. Af K. V. Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR.
Af K. V. TEGENGREN.
På långt håll och utifrån sedt är hvarje människas
lif i dess helhet och dess mer markerade drag en tragedi;
men i detaljerna går det ett lustspel öfver scenen.
Arthur Schopenhauer.
ET VAR vår, vår i Schweiz...
I den lilla byns trädgår-
dar stodo plommonträden
och persikoträden alldeles
hvita af blom, längs vä-
garna blommade körsbärsbuskarna, och
syrenhäckarnas knoppar voro färdiga att
öppna sig endera dagen. Luften i da-
len var mättad med tunga vårdofter.
Sjön låg blickstilia och djupblå, åter-
speglande alpjättarna, som i mäktiga stup
tornade upp sina snökrönta hjässor allt
högre och högre i fjärran, tills deras
konturer slutligen långt, långt borta
drunknade i den lätta, blågråa vårdisen.
Eftermiddagssolen byggde en lång, glitt-
rande bro öfver sjön och tände de små,
trefliga landthusens fönsterrutor i brand.
Ett enda värdshus fanns i byn. I
dess trädgård satt den gamle filosofen
— han, den store pessimisten och män-
niskoföraktaren, lidandets apostel, lifs vil-
jans negerare och ensamhetsmänniskan...
Han hade gripits af vårens oro, af
reslust; han hade åter fått ett recidiv af
den lifsleda och världssmärta, som under
största delen af hans lif tvingat honom
att likt en osäll ande flacka omkring
från ort till ort. Åter hade han med
smärtsam styrka förnummit lifvets för-
färande tomhet, den inre ångesten och
den tärande törsten efter lycka. Det
hade blifvit honom för trångt, för kvaft
där hemma — han måste bort. Därför
hade han plötsligt en dag stängt dörren
till sin tysta studiekammare, som inne-
slöt hans kära, dammiga folianter, nickat
farväl åt den ålderdomliga staden, där
han på gamla dagar funnit en fristad, åt
dess krokiga, trånga gator och gammal-
dags byggnader och åt floden, som svällde
under brohvalfven, strid af gulbrunt vår-
vatten ■— vändt ryggen åt allt och rest
— söderut, våren till möte . . .
Och så hade han hamnat här, i denna
lilla schweiziska landsby. Föregående
kväll hade han anländt, och efter en
lugn natt, som återskänkt honom de af
resan medtagna krafterna, hade han gjort
en promenad längs bygatan, för att låta
sina lungor njuta af alpernas lätta luft
och för att litet orientera sig i trakten.
Den enkla middagsmåltiden hade smakat
alldeles utmärkt. Och efter det han ätit,
hade han satt sig på bänken under det
stora päronträdet bakom värdshuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
