Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henrik Schück. Några ord till hans femtioårsdag. Af Otto Sylwan. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i6
OTTO SYLWAN.
småningom undergått en rätt väsentlig för-
ändring. Från strängt vetenskapligt har
det till sin form blifvit i bästa mening
populärt. Att belysa längst förflutna tider
genom en rask jämförelse med mera när-
liggande eller rent af nutida skulle han
i begynnelsen af sin bana icke hafva till-
låtit sig; nu sker det ofta och med myc-
ken framgång. Och en annan sak. Jag
erinrar mig, att Schück en gång — för en
femton år sedan kanske — yttrade något
sådant, som att en vetenskapsman icke fick
bli varm. Den åsikten vill han säkert nu-
mera icke stå för. Ju mera han trädt i
beröring med större kretsar, ju större hans
auktoritet blifvit, dess mera har ock hans
personlighet trädt fram i hans skrifter, fast
visserligen sällan direkt. Jag kan ej under-
låta att härvid erinra om lefnadsteckningen
öfver Elof Tegnér (i dennes Samlade skrif-
ter), ty jag tror att det icke blott är af
enskilda skäl som denna synes mig vara
det känsligaste och personligt varmaste
Schück skrifvit. Så har ock Schücks stil,
från början klar och saklig utan retoriska
prydnader, vunnit i åskådlighet och i värme.
Genom förflyttningen till Lund hade
Schück kommit bort från de stora centrala
arkiven, och samtidigt kom plikten att före-
draga ämnet i hela dess vidd. Dessa för-
hållanden bidrogo att föra honom från den
svenska literaturhistorien till den allmänna.
Af den stort anlagda »Världslitteraturens
historia» utkom första bandet, »Antiken»,
häftes vis åren 1898—1900. Kanske star-
kare än förut framträdde här Schücks i
högsta mening pedagogiska förmåga att
lägga till rätta ett vidsträckt material och att
använda det till belysning af de kulturella
och sociala förhållandena i hela deras vidd.
Det andra, ännu ej afslutade, bandet af
»Världslitteraturens historia» behandlar den
israelitiska litteraturen. Jag tror knappast
att en utförlig framställning af denna låg
inom den ursprungliga planen, och jag tror
ej heller att de skäl till afvikelsen, som
Schück i inledningen anger, äro fullt ut-
tömmande. Jag misstänker, att det har loc-
kat hans att jag så må säga vetenskapliga
fantasi att få tumla om på detta nya fält.
Väl må man beundra den energi och den
uthållighet, som måste till för att vid mogna
år sätta sig in i en helt ny vetenskap och
detta så grundligt, att själfständiga nya
forskningar möjliggöras. Ty att skrifva
»läsbara kompilationer», såsom Schück en-
ligt sina egna ord tänkt sin svenska littera-
turhistoria, har han aldrig nöjt sig med.
Öfverallt har han gripit in förnyande, och
så äfven här. Saknar han ock de språk-
vetenskapliga förutsättningar, som fackman-
nen äger, så har han till gengäld en rik
metodologisk litteraturhistorisk erfarenhet från
andra områden. Hvad värde hans uppslag
ha, få naturligtvis fackmännen döma om,
och särskildt gäller detta de mera speci-
ella undersökningarna och teorierna. De
borde kanske ock publicerats för sig, ty
de minska den popularitet, som är arbe-
tets afsikt att nå, och som det ock bör få.
Det har en gång sagts om Schücks
Shakspere att detta verk »betecknar ett
märkligt stadium af det nordiska bildnings-
arbetet». Med mera rätt kan detta sägas
om »Den israelitiska litteraturen». Måhända
är det ej förmätet att profetera denna bok en
liknande betydelse för vår tid som Viktor
Rydbergs »Bibelns lära om Kristus» hade
för sin. Liksom denna har ock Schücks
arbete från ortodoxt håll mottagits med ovilja,
men visserligen mycket mildare, detta bero-
ende ej blott på att frisinnet vunnit terräng,
utan ock på tonen i framställningen. Ryd-
bergs bok var en öppen stridsskrift • Schück
däremot resonnerar helt objektivt och veten-
skapligt utan att bry sig om följderna. Men
dock är han icke kall och likgiltig. Fastmer
synes mig hela hans framställning andas den
frimodiga tillförsikt om sanningens frigöran-
de och positivt uppbyggande kraft, som
präglade protestantismens föregångsmän och
som han beundrar hos dem.
Med uppgifternas omfång hafva krafterna
vuxit. Omfånget och gedigenheten i Schücks
författarskap, förenade med vyernas vidd
och genialitet, ha gifvit honom en ställning
och en myndighet sådan som få andra
svenska vetenskapsmän åtnjuta eller åtnjutit.
Han är ett af våra mest representativa namn,
och verkade han ute i något af de stora
landen, skulle han redan vara en europeisk
berömdhet. Men vi vänta oss ännu mycket
af hans arbetsglädje, för hvilken svårighe-
terna och mödorna blott äro nya eggelser,
af hans flödande vetenskapliga fantasi och
af hans friska personlighet med dess orädda
frispråkighet, dess ljusa blick på världen
och dess tro på vårt folks krafter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
