Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landsmän. Ett reseminne af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSMAN.
639
— Jag tror er gärna, svarade jag. Och
jag kan heller icke fatta, hvarför ej en
trädgårdsmästare skulle kunna vara en
betydande människa. En konstnär i
sin art.
Mannen framför mig såg tacksam ut
inför dessa ord af erkännande, och hans
anletsdrag mildrades.
— Jag vill berätta för er, hur det gick
honom, sade han. Han kom som sagdt
hit och fick förtroendet att fullfölja sin
plan med att lägga en vid krans af
planteringar rundt om vår gamla stad.
Den kvällen, när detta var afgjordt, till-
bragte han här hos mig. Jag minns den
väl. Hela mannen strålade. Allt hvad
han önskat sig hade han nått. Klar och
redig var uppgörelsen. Han hade full-
makt att handla som han ville. Utan
inskränkning skulle den vackra planen
utföras, och innan verket var färdigt
skulle ingen störa hans verksamhet. Det
berättade han här, och skålen för det
stora verket dracks under jubel.
När han satt här då, var han vek
och god som ett barn, log och skämtade,
skämtade och log. Det fanns inte skugga
af tvifvel på framtiden i hans själ.
Ser ni, han hade förälskat sig i tan-
ken på denna anläggning. Den hade
blifvit för honom, hvad »verket» måtte
vara för en konstnär eller en poet. Allt
hvad han visste och förmådde, ville han
nedlägga i detta arbete. Mer än en
gång sade han mig det. Och ju längre
han arbetade därpå, desto ifrigare blef
han, desto mera längtade han efter den
stund, då han skulle se det färdigt, då
han skulle lyckas slå en jättekrans af
grönt kring hela staden. Det var hans
egna ord.
Så hade han fått något mera än
hälften färdig. Då afstannade plötsligt
det hela. Stadens fäder ville icke längre
bevilja medel till fortsättningen. En
mängd omständighetar var det som sam-
verkade. Först dog en mäktig gynnare,
som hjälpt honom fram och hela tiden
varit hans stöd. Så kom afunden med
i spelet. Man talade om, att han var
utländing, och man unnade honom hvar-
ken hedern eller inkomsten. Gud ska
veta att han för öfrigt icke behöll stort
för sig själf.
Det blef trista månader, de som nu
kommo. Tystare och tystare satt han
här, hvar kväll som gick. Magrade
gjorde han och blef blek. Man kunde
se, hur han grämde sig, fastän han föga
sade. Under tiden fick han flere goda
anbud från andra tyska städer. Hans
namn hade blifvit kändt och hans skick-
lighet skattad. Men han afvisade dem
alla. Hans håg stod till detta enda ar-
bete, som han påbörjat och icke skulle
få fullända. En sådan man var han.
Så kom den sista kvällen, han satt
här ibland oss. Då var han fåordig och
dyster, tackade min hustru och mig för
all vänlighet och gjorde oss helt oroliga,
mindre genom hvad han sade än där-
för att han föreföll oss så nedslagen,
som skulle aldrig lyckan mer kunna le
emot honom. Vi försökte intala honom,
att ännu icke allt hopp var ute, och
att ännu kunde bladet vända sig till
hans förmån. Han smålog blott till svar.
Och vi förstodo, att han fattade våra
tröstegrunder som tillkomna endast för
att uppmuntra honom.
Plötsligt, alldeles utan förberedelse,
sade han den kvällen ett ord, som jag
minns. »Jag har en gång brutit med
min omgifning och planterat mig själf i
en ny», sade han. »Två gånger gör
man icke sådant. Då sviker kraften.»
Vi skiljdes ovanligt sent den kvällen,
och så mild och vänlig har jag aldrig
sett honom. Dagen därpå fingo vi veta,
att han skjutit sig i sin bostad. Inte
en skrifven rad hade han lämnat efter
sig, icke ett ord till förklaring. Men på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
