Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två dikter. Af Gustaf Ullman - Gömstället - Det förtegna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Ap GUSTAF ULLAAN
GÖMSTÄLLET
Sade du: göm dig,
när stormarna gå
i glesnade trän
och dagens himmel är skymningsgrå
eller isigt klar,
jag vet hvar,
tryggare ställe än moders knän,
dit jag skulle fly.
Komme med natten
än kölden, som skär
till märg och ben,
så varmt vore där,
från kvällning sen
till morgonens gry.
Sade du: hvila! —
mot dina knän
blefve hvilan mer än Guds himmel god.
Och minnenas rysning,
den svunne väl hän
ur bultande blod.
Och stormarne gå.
Genom märg och ben,
genom blod och sinn
tränger kölden in.
Och dagens himmel är isigt grå.
Hvarför — du som jag har kär,
sade du aldrig: hvila här,
kom i min famn
och göm dig?
DET FÖRTEGNA
Stjärnorna darra, dunkla molnen hvila
på julinattens kristallklara himmels
grund.
Villornas fönster ljusglimtar sila
ur svarta träd ner i speglande blanka
sund.
»Stilla» — du säger -— »låt oss nu
tysta vara,
dröja på svalkande öde balkongen!
Snart är jag borta, måste fjärran fara.
Snart är jag åter fången.» —
»Skälfvande hjärta» — bad jag — »din
längtan bikta!
Det outsagda förtärande hämnas kan.
Räds ej att klaga! Blygs ej att svikta!
Tolka ditt kval i den stillaste stund, du
fann!» —
— »Hjärtats innersta heta ord må ej sägas!
Endast det troget dolda är värdt att ägas» —
svarade du, och din stämma min tanke
bjöd
lämna åt natten din fredlösa längtans nöd.
Stjärnorna darra, lika våra drömmar,
på himmelgrund af isande klar kristall,
medan lifvets flod mot förintelsens
gömda fall
tigande strömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
