Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Barnet som konstnär. Af Anna Maria Roos. Med 24 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
anna maria roos
Det bästa med tecknandet
är i alla fall — åtminstone
för den stora mängden —
att det lär människor att se.
Tecknandet »tvingar till
iakttagelse och eftertanke, det
öppnar det andliga ögat»,
säger den amerikanske
författaren Liberty-Tadd. »Det bästa
och viktigaste sättet att lära
sig se, är att själf vara
konstnärligt verksam», säger
Volk-mann, »om det så ock är på
ett helt dilettantiskt sätt.
Hvarje fel i seendet kommer igen
på papperet. Den som tecknat
något, vet också huru mycket
bättre man minns hvad man ritat af än
hvad man blott betraktat.»
Virchow klagade öfver, att hvarje
generation af studerande mindre än den
föregående var i stånd att bruka sina
yttre sinnen, och ansåg, att det var en
oriktig teckningsundervisning som bar
skulden därtill. En annan tysk
vetenskapsman, som, mindre ensidigt, söker
felet också på annat håll, yttrar:
»Boklärdomen har visserligen gett oss tyskar
det stolta namnet: ett folk af tänkare,
men hur mycket vi därvid förlorat i sundt
och öppet sinne för natur och konst, det
börja vi först nu märka.»
Att också hos vårt folk förmågan
att iakttaga och att tydligt minnas hvad
man sett i allmänhet är bedröfligt litet
utvecklad, det är en erfarenhet, som man
ofta gör. Många personer äro ur stånd
att på ett tillfredsställande sätt beskrifva
utseendet af en människa de dagligen
äro tillsammans med, och skulle man i
ett sällskap bedja de närvarande
redogöra för huru de olika slags blad, som
våra vanligaste löfträd bära, se ut, så
skulle säkerligen de flesta stå sig slätt.
En liten historia, som jag hörde en
gång för ett par decennier sedan, vittnar
ASKUNGEN. MAJ A. IO ÅR.
Det är ju blott ett ringa fåtal af alla
ritande barn som visa någon
afsevärdkonst-närlig begåfning, men visst är att alla barn
kunna ha både nytta och nöje af att
lära sig teckna, och att de kunde få det
långt mera än hvad de nu för tiden ha,
om de uppmuntrades till att utveckla
sina möjligheter i enlighet med de
riktlinjer naturen själf anvisar, d. v. s. om
de finge af hjärtans lust »berätta med
blyertspennan» utan att störas af en
kritik som kommer med estetiska anspråk,
där sådana icke äro på sin plats.
Licht-wark, den kände museimannen i
Hamburg, har yttrat några kraftiga ord om
skolans forsyndelser gent emot barnens
så att säga natur-konstnärliga drifter,
ord som förtjäna att anföras: »Små
barn sjunga med klar, säker ton — hvad
gör skolan däraf? Små barn prata och
berätta helt omedelbart — hur är det
med den saken, sedan de gått någon tid
i skolan? Små barn teckna med glädje,
utan fruktan och bäfvan, hvad som
kommer inom deras föreställningskrets; hur
mycket fäster man väl afseende därvid
inom skolan? Skulle det ej vara möjligt
att bibehålla omedvetenheten ända tills
det säkra kunnandets stadium uppnåtts ?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
