Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kristusbilden i oscar wildes de profundis 497
Och han själf, som påtog sig gestalten
af Smärtornas man. »Såsom sådan har
han fänglat och behärskat konsten såsom
ingen grekisk gud förmått göra.
Ty de grekiska gudarna voro, trots sin
skönhet, icke i verkligheten hvad de syntes
vara. Apollons hvälfda panna var som
solskifvan öfver en kulle i gryningen, och
hans fötter voro som morgonens vingar,
men själf hade han varit grym mot
Marsyas och hade gjort Niobe barnlös. I
Athenes stålskimrande ögon hade det ej
funnits något medlidande för Arachne,
Heras ståt och påfåglar voro det enda som
var verkligt förnämt hos henne, och
gudarnas fader själf hade älskat jordens
döttrar för mycket. De två djupaste gestalterna
i den grekiska mytologien voro inom
religionen Demeter, en jordens gudinna som
ej tillhörde olympierna, och inom konsten
Dionysos, sonen af en dödlig kvinna, för
hvilken hans födelsestund hade blifvit
dödens timma.
Men ur sin ringaste och enklaste sfär
skapade lifvet själft en gestalt, vida
underbarare än Proserpinas moder eller Semeles
son. Ur timmermansverkstaden i Nazaret
kom det en personlighet, oändligt mycket
större än någon, som skapats af myt eller
legend, och en som underbart nog var
bestämd att för världen uppenbara vinets
mystiska betydelse och liljornas verkliga
skönhet såsom ingen, hvarken på Kithaiion
eller i Enna, någonsin hade gjort det.»
Man har lätt intrycket af att
betraktelsen af evangeliet såsom ett skådespel
innebär något slags attentat mot dess allvar
och värde. Det är motsatsen som äger
rum. Det var riktigt, när man i gamla
tider, för att pa ett lefvande sätt erfara
hvad som hade skett, i gudstjänsten utförde
de stora scenerna ur Jesu lif dramatiskt.
Sker det icke ännu, innebär det till vår
uppfattning det förtroendet att vi icke
förflyktiga »dramat», det som »tilldragit sig»,
till en lära eller ett föredöme allenast. De
stora kristuspsalmerna, passionspsalmerna,
när de äro som mest universella och
talande, draga de ut lärdomar, uppmana der
Nej de skildra, de låta skådespelet
upprullas för oss. Och de tacka, tacka för
att det har ägt rum.
Men besinnar icke det höga
skådespelets renande verkan, som Aristoteles talar
om. Wilde sammanställer i ett af sina
Ord och Bild, 17:e årg.
tidigare arbeten denna rening, Katharsis,
med den invigning som upptog heliga
mysterier. Det är ovisst om de höra ihop.
Men den sinnets rening, som åsynen af den
heliga historiens skådespel verkar, kan icke
undgå att gifva åt den uppmärksamme och
andaktsfull betraktaren en aning om det
höga lifvets härlighet och att yppa för den,
hvars hjärta är behöfvande och bedjande,
det högre lifvets hemlighet.
Vanligen ställes Kristus bland
handlingens, samhällsverkets, lärans, moralens,
religionssamfundets stormän. Det sker icke
alltid i så krass form, som när påfven talar
om kyrkans organisation och regler, som
Kristus inrättat. Men det uppenbarar sig
i, att Kristus endast betraktas såsom
formare af tankar och af sedlighet. Man kan
läsa igenom hundraden och åter hundraden
af sidor om religionen, hvilka vilja
förhärliga kristendomen eller afskaffa den, utan
att finna skymten af en aning om en annan
betydelse, som Kristus har för människorna,
än som lärare och föredöme.
En sådan ställning till Kristus, som ej
lärt af honom, och framför allt, som ej
omformats i sitt lif, jag säger för säkerhets
skull icke efter honom utan af honom, kan
ju icke kallas i egentlig mening kristen.
Men det blir en skillnad, om inverkan
kommer endast från hans exempel och hans
ord, eller om den i sin kärna betyder, att
tillvaron och det att vara människa bli nya
och förändrade genom själfva det faktum,
att Kristus har lefvat.
^ t-
I vår tid har Jesus — utom de otaliga
vetenskapliga, populariserande eller
uppbyggliga försöken att framställa honom —
blifvit på allvar skildrad af tvenne af
uttryckets mästare, Tolstoy och Wilde. Ar
det en förnärmelse mot den store ryssen
att sammanställa dem? Tolstoy har talat
om Kristus med profetiska väckarerop.
Wilde såsom den obekymrade, sedan såsom
den bekymrade, konstnären. Båda, titanen
och snobben, äga, hvar på sitt sätt,
förmågan att gestalta. Båda ha lockats af
detta höga föremål. Och ingendera glömmer
sig själf för dess skull. Bakom honom,
som skildrar, sitter äfven hos Tolstoy en
homunculus som ser på.
Men hur olika. För båda sammanhänger
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
