Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tre dikter. Af Gustaf Ullman - En ofvanför - Solrus - Vägvisarevisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE DIRTER
Af GUSTAF ULL/AAN
EN OFVANFOR.
Han lät sitt hufvud tungt i handen luta,
sitt heta, vackra hufvud med de grå
och djupa ögonen, som ville sluta
sig tyst i dröm; men talade ändå:
»Hur måste vi ej våra själar muta
till fred för stund med hvad vi dock
försmå!»
»Jag menar», fortfor han, »vi alll för
med hågen outtömligt kärleksfull,
fast andra idel fult om oss förmoda,
vi taga rostigt skrot för skäradt gull
Och aldrig gitta vi vår klinga bloda
för en föraktlig liten nesas skull.»
Han log så ädelt i sin blida dvala:
»Hvad gör det oss, att de vårt namn
förtala?
Oss själfva når dock aldrig ens ett stänk
af all den smuts som är — all världens
skänk.»
SOLRUS.
Nu slänger tösen sin katkes
och skakar gula håret,
och dansar om, så benen ses
högt upp åt bara låret.
Och pojkarna på åsens kam,
som nästan nakna flänga,
nu jaga baggar, får och lam
att nerför stranden spränga.
Till blåa, fria, salta sjön
så ila gladt de unga
att få dess friska dt)p i lön
för vinterns mödor tunga.
Ja, låt oss slita kåpan af
och vårens lockton följa,
i glada glömskans djupa haf
allt vandringsdammet skölja!
Hur mycket alltför tungt och svårt
ha vi ej fått att tyda! —
Låt lifvets leende bli vårt,
ty det är ljuft att lyda!
VÄGVISAREVISA.
Ja, lycklig, lycklig den, som gjort sitt val
emellan dagens pris och sanna värdet!
Som följer stigen, villande och smal,
ej breda vägen utmed feta gärdet. —
Men gömda fåglar locka
och gråa spöken pocka:
Tag dig, tag dig, vandrare, i akt!
Du känner din, men ej vår makt. —
Men lycklig, lycklig dock den
vandringsman,
som blott sitt eget hjärtas maning hörer!
Den dunkla stråt han oförvillad fann,
till enda rätta målet honom förer.
Hur skogens fåglar locka,
hur klyftans spöken pocka,
fäster han sig ej därvid —
han skrider mot sitt mål i djupan frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
