Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Maurice Maeterlinck. En intellektuell omvändelse. Af Alf Nyman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-— ja, vi äro redan en del af vårt öde.
— »Händelsen i och för sig är som det
rena vattnet, som slumpen gjuter ut åt
oss, och den har vanligen i sig själf
hvar-ken smak, färg eller doft. Den blir
vacker eller hemsk, ljuf eller bitter, dödande
eller vederkvickande, allt efter den själs
egenskaper, som mottager den » Vi
filtrera världen genom våra känslor och
stämningar, liksom vi filtrera den genom
våra sinnesorgan. Därmed har Maeterlinck
inom oss själfva förlagt det öde, som Tolstoy
och Dostojewsky satte lika med den blinda
naturnödvändigheten. Hans psykologi är
här mycket mjuk och varsam, och han har
här djupt förstått det själsliga grundfaktum,
som psykologien kallat »känslans
expansion» — och de sakta skeende
uppbygg-nings- och förvittringsprocesser, som
förlöpa i vårt omedvetna själslif. Öfver
huf-vud taget har för Maeterlinck det
undermedvetna, sådant den moderna
psykologien uppfattar det, mer och mer fått
ersätta det abstrakt transcendentala och
öf-verindividuella lif, hvaröfver han tidigare
resultatlöst grubblade. Han är framför
allt sysselsatt med att inom oss själfva
återfinna alla de gudar, som en naiv mytologi
flyttat’ utanför oss och att på nytt förlägga
tillvarons tyngdpunkt hos oss själfva. Det
är en gudavandring, en hel Panathené, som
stiger ned i vårt väsen. — Samtidigt är det
utomordentligt intressant att se, huru han,
som redan i ynglingaåren vurmat för
naturvetenskap och velat bli läkare, nu efter
denna första intellektuella kris får behof
af att ånyo stifta bekantskap med
naturvetenskaperna. Han läser Darwin och blir
förtrogen med evolutionsläran; han
studerar Nietzsche och Stuart Mill och sätter
sig in i de sociala nutidsföreteelserna; hans
intresse för det positiva är väckt.
* *
*
Frukten af dessa studier i
naturvetenskap och sociologi blir närmast boken »La
vie des Abeilles», 1901, grundad på ett
mångårigt intresse för bikupan. Det är
kanske till dato Maeterlincks bästa arbete
och det arbete, som djupast öfvertygat
honom om lifvets möjlighet och
utvecklingens, framåtskridandets verklighet. Sedan
fatalismen och de transcendentala grillerna
fått vika, kände han liksom ett behof att
undersöka, om man ej kunde, så att säga
experimentellt, öfvertyga sig om lifvets
mening eller åtminstone ojäfvigt konstatera
dess omening. Det gällde för honom att
se till, om vi icke också ibland alla de
lifsformer, som omge oss, till äfventyrs
kunde spåra några tecken på ett
intelligent framåtskridande, en själisk evolution.
Och studiet af bikupan har styrkt honom
häri, liksom senare hans iakttagelser på
växtlifvet.
Maeterlinck har också en sällsynt
förmåga att finna det underbara i de
alldagligaste företeelser — han är mer än andra
en det alldagligas romantiker; det är på
en gång något af filosofens och
lekmannens förvåning i hans blick. Han
förvånas icke quia absurdum — men ut
i?itel-ligat. Med denna inspirerande förvåning
och intellektuella entusiasm är det nu han
träder lifsföreteelserna till mötes, fast
besluten, att skall han också mista en
illusion, så skall han åtminstone förvärfva en
visshet.
Hvad Maeterlinck i bivärlden ser, är
framför allt den sociala sammanlefnadens
mysterium och de allmänna
masspsykolo-giska instinkter, som binda individerna
samman för syften, hvilka ligga långt utöfver
den enskildes synvidd och intressen. Han
vinner ur sina betraktelser af bikupan den
insikten, att där . . . »individen är af noll
värde, att den blott har betingad existens,
blott är ett likgiltigt moment, ett organ
för hela släktet ...» -— »Det är intressant»,
fortsätter Maeterlinck, »att observera
naturviljan i en värld, skild från vår. I
insekternas utveckling visar sig denna vilja
särdeles tydligt. Naturen åsyftar tydligen
släktets förädling, men den visar samtidigt, att
den blott önskar eller blott kan ernå
denna genom att uppoffra individernas frihet,
rätt och lycka...» Bisamhällets
republikanska styrelse är långt strängare, långt
hänsynslösare i sin inre politik än
någonsin Platons stat skulle varit. Demokratin
sträcker sig ända in i embryologien; hvad
som härvidlag försiggår i bikupan, är hvad
som skulle försiggå hos oss, om vi på
förhand kunde reglera nativiteten, bestämma
fostrets kön, dess anlag och karaktär i
harmoni med våra önskningar och den
tillfälliga yttre ekonomiska och sociala
situationen. . . . »Ur hvarje larv kan
framkomma en drottning, ifall den uppfödes och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0204.html
