Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk dramatik. Af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning utan vidare mottager en örfil,
visserligen välförtjänt men ovanligt omotiverad,
då den utdelas af Hans Brask, styckets
mest fruktade person, utan att man förstår
hvarför. När Gustaf Trolle i tredje akten
plötsligt skådar ett tåg af svartklädda
figurer och barn i kyrkan, så är det en glimt
af den äkta strindbergska tragiken, men
när han tar sin pappa i handen och
gråtande springer sin väg, så är det
uteslutande ynklighet. De kvinnliga rollerna äro
ännu obetydligare än i »Sista riddaren», och
den olycksaliga Mätta Dyre spökar
fortfarande. Öfver hufvud komma och gå
personer alldeles som på ett marknadstorg,
och så lös är dramats byggnad, att tredje
och femte aktens första tablåer saklöst
kunde strykas. Äfven slutscenen är
oändligt mycket mattare än dess motsvarighet
från »Sista riddaren». Hela skådespelet
är snarare ett slags dialogöfning för
dramatiska författare, om också mästarens
goda lynne några gånger flödar öfver sina
spåkliga bräddar.
Som en förströelse och en lustig lek
för fantasien har Strindberg väft samman
ett litet sagospel om en orientalisk
girig-buks tofflor. Äfven detta verk bär en ljus
och försonlig prägel, som sig bör för ett
sagospel med motiv ur Tusen och en natt
och en fransk conte. Hela intrigen går
ut på att öfvervinna Suleikas motvilja för
kärleken, hvilket också slutligen lyckas med
förenade ansträngningar. Det som för
handlingen oförtrutet framåt är Abu Casems
odödliga tofflor, som kalifen Harun Al
Rashid och hans vezir ställt i försåt för
den ökändt snåle handlanden med
väldoftande parfymer. Och han kan inte låta bli
att tillägna sig dessa lumpor af ett par
tofflor, som bli hans öde och leka med
med honom som »makterna» med vissa af
Strindbergs hjältar. De gå nämligen
oaf-brutet igen, icke minst tack vare styckets
onde ande, apan, djuret Caliban, som vi
måste öfvervinna för att bli människor.
Som vanligt är i Tusen och en natts
sagovärld måste kalifen slutligen uppenbara
sig för att reda ut härfvan, häruti
understödd af den unge och kvicke
köpmans-sonen Soliman. I detta sagospel står
allting på hufvudet, apan ironiserar och
härmar människorna, tofflor bli lefvande
väsen, en älskogskrank prins ryter som ett
lejon, en yngling härmar kalifen, det hela
erinrande om den gamla romantikens
upptåg i sagospel och noveller. Det är en
komisk afbild af det verkliga lifvet, och
den luftigt sorglösa stämningen varar från
början till slutet. Om Strindberg blott
öfvergjutit verket med något mera
sprudlande sagopoesi, som i »Svanehvit», hade
Abu Casems tofflor framstått i än högre
glans. Versbehandlingen är lustig och
ledigt genomförd med sina växlande långa
rader och rim placerade där det just
lämpar sig. Stundom tycker man sig läsa
alexandriner och gent emot alla kraf på
en enhetlig form måste man erinra om att
det är ett sagospel skrifvet för att talas.
Som ett af de allvarligaste försöken
att skapa ett stort drama får Tor Hedbergs
Mikael betraktas, ehuru hela verket bär
prägeln af olika stilar. Dramat vill skildra
geniets tragiska historia. Olof
Herme-nius är den store ensamme, som så länge
gått och väntat på sina lärjungar, att han
nu, när en verkligen inställer sig, icke
längre tror på möjligheten att bli förstådd.
Men den absoluta isoleringen är hans tragik,
liksom den blir för alla. Ty en eller
annan gång måste hvarje människa råka i
kontakt med det, som är oändligt mera
lefvande än tankeprodukten, med lifvet själft,
men till följd af den långa vistelsen i
fängelset ryggar man då tillbaka för den friska
luften, och hela sinnets känslighet för det
nya intrycket blir vida mera skärpt än hos
de andra. Detta ögonblick kan vara
krisen, som omstörtar alla tankesystem och
hela personligheten. Olof Hermenius har
en gång lockats ut till lifvet, men det
synes aldrig ha tagit honom helt, han tog
sitt parti och flydde från den kvinna han
lefvat samman med. Och ändock hämnar
sig just denna handling.
När Edit Morland efter åtta års
skilsmässa plötsligt står i hans trista arbetsrum,
är det som började egentligen blodet att flyta
i hans ådror, och en sekund tror han, att
hon kan skänka honom den tillfredsställelse,
som han icke finner i driften att lyfta sista
slöjan från tingens väsen. Då når honom
den fruktansvärda nyheten om att han och
hon födt ett barn, ett stackars barn, som
blef idiot. Med ens kastar han allt öfver
bord blott för att få se gossen uppe i
fjällvärlden, men när han sett honom brister
allting sönder, och de dunkla makter,
öfver hvilka vi bygga vårt lif, resa sig plöts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
