Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den sjuke mannen och hans kaotiska styrelse. Af Nicholas C. Adossides. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fruktan! Ingen tyrann har i samma grad
i sig personifierat de autokratiskt
anspråksfulla yttrandena: »Jag är staten»
och »Efter mig syndafloden!» Han är
själf det ottomanska riket förkroppsligadt.
Ja, det finns intet skymfligt adjektiv
i något språk, som icke har begagnats
för att utmåla hans ondska. Grymhet
och bakslughet såväl som intelligens och
feghet stå att läsa i hans anletsdrag.
Sin tämligen långa och ovanligt smärta
gestalt håller han framåtlutad som en
lungsiktig. Hans ansikte är som
pergament och fullt af rynkor, som om tusen
bekymmer och misstankar där hade
lämnat spår efter sig. De mandelformiga
ögonen, utan all jämförelse den
intressantaste detaljen af hans person, äro
mörka och genomborrande, åldrade af
evig misstänksamhet. De uttrycka stort
förstånd, en ovanlig intelligens, utsökt
förfining och skoningslös grymhet.
Den tunna öfverläppen och den tjocka,
sinnliga underläppen antyda en förening
af lidelse, retlighet och egoism. Hans
örnnäsa ger honom en viss likhet med
en roffågel. Hakan, dold af skägg, är
svag och obeslutsam. Verkan af det
hela är i högsta grad öfverraskande —
ofrivilligt tänker man först på en vålnad
och sedan på en satyr.
Hans röst beslår likväl hans ansikte
med lögn. Den är underbart inställsam,
melodisk i sina modulationer och full af
smekande tonfall. Med denna
märkvärdiga röst har Abdul-Hamid varit i stånd
att intaga nästan hvarenda människa,
som nalkats honom, till och med dem
som voro fientligt stämda.
Jag kommer ihåg, att min far en gång,
då han återvände från palatset, där han
hade haft en audiens hos Hans
Majestät, sade: »Ehuru jag vet hur grym
denne man är, närmar jag mig honom
dock aldrig utan att få ett starkt
intryck af hans förfining och tjuskraft.»
Mr Blowitz, den ende journalist
som någonsin kommit i sultanens närhet,
har berättat mig, att Abdul-Hamid
enligt hans åsikt vore den mest begåfvade
af de regerande monarkerna, i
besittning af en intelligens som gränsade till
snille, och en fulländad skådespelare både
i tragedi och komedi.
Då Londontidningen Times’ ryktbare
korrespondent intervjuade honom, bad
sultanen denne att för honom omtala
bristerna i hans styrelse. Ehuru mr
Blowitz’ tydliga svar måste hafva väckt
bittert misshag hos despoten, låtsade han
sympatisera med den framstående
skriftställarens åsikter och dekorerade honom
med Medjidieorden, tvifvelsutan i hopp
om att i den europeiska pressen bli
föremål för lofordande skildringar.
Sultanen är klen till hälsan, en
degenererad af högsta ordningen. Han
härstammar från sjukliga furstar, som
tillbringat den ena hälften af sitt lif i
fängelsemörker och den andra i seraljens
yppiga lyx, från många led af lättjefulla
slafvinnor af olika raser. Hans far var
tuberkulos, hans mor lungsiktig. Hela
den dynasti han tillhör är försvagad, till
kropp och själ angripen af alla slags
sjukdomar, på gränsen till verklig galenskap.
Själf är han född med engelska sjukan
och naturlig arftagare till sina osunda
och utsväfvande förfäder.
Hans olyckliga regering, de oändliga
vedermödor och bekymmer, som åtfölja
absolutismen, och hans förlamande rädsla
för alla och allt ha endast utvecklat och
förvärrat den sjuklighet i sinnet, som är
honom medfödd, och det lif han för är
sannerligen värdt en viss medömkan.
Han lider af manien att tro sig
förföljd och af en pinsam fruktan för döden
och plågas dag och natt af fasansfulla
anfäktelser. Alltid beväpnad, med
tankarna ständigt kretsande kring de upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
