Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist - Två sonetter. Af Ferdinand Hähnel - Atlantis - Aulis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gå. Han sjönk ihop allt mer och mer
som under en tung börda, och det ryckte
i hans ögonbryn. Han visste ej, hur
länge han ridit så, men nu väcktes han
af att solen gick upp och sköljde öfver
hela den junigröna campagnan med ett
svall af gyllne ljus. Vallmon blommade
hvart hans yrvakna ögon sågo, han red
fram som genom pölar af blod. Var det
hans hjärta, som blödde, så att all dess
lifskraft strömmade bort? Det kändes
så kallt och matt och hopkramadt där
inne i bröstkorgen, och han drog en
djup suck och rätade upp sig för att få
luft. Han vände på hufvudet. Frascati
låg redan långt borta pä sin sluttning .. .
han ville inte se det.
Men där dök ju Rom upp rätt
framför honom, ännu blott en oredig,
sol-dränkt gyttring af hus och torn. S.
Pie-tros opalblåa jättekupol sväfvade så lätt
och genomskinlig i rymden som en bubbla
. . . men hvar låg S. Gregorio, där han
nu skulle arbeta? Han skärpte blicken,
skuggade med handen öfver ögonen och
spejade ifrigt . . . där någonstädes i
närheten af Matteiparkens gröna fläck måste
det vara. Men då han ej kunde finna
hvad han sökte, högg han otåligt
hälarna i hästens sidor, och den föll in i
skarpt traf, medan klockklangen från
alla Roms kyrkor och kloster brusade
allt närmare och mäktigare genom den
friska morgonluften.
TVÄ SONETTER
Af FERDINAND HÄHNEL
ATLANTIS.
Till själens innersta från solskensländer,
som funnit visst för länge sen sin graf
i något fjärran stort och stilla haf,
en mystisk hägring städse återvänder.
AULIS.
Då skamlöst, Helena, din plikt du glömde
och lämnade Kung Menelaos’ hus,
du visste icke, att ditt kärleksrus
på Hades’ hela skräck bedrägligt gömde.
Som vänner än jag ägde där och fränder,
jag grips af längtan och vill ta min staf
och lämna allt, som lifvet här mig gaf,
och gå min väg med mina tomma händer.
Om Afrodites skydd förgäfves drömde
du dårad. Ack, arkipelagens våg
i sollyst hvila icke längre låg,
sen offret skett, som skalderna berömde.
Jag röster hör, som locka och som draga:
Tro icke, att det är en dunkel saga!
An stiger den ur våg din solskensstrand,
och än du äger fränder där och vänner.—
Men vägen dit ej mera någon känner,
Och stafven glider åter ur min hand.
I blixt och åska bryts dess blanka spegel,
det lefver i de slappa purpursegel,
och muntert hviner redan Eols sång.
Med hvita kammar hafvet åter gungar,
ombord stolt väpnade gå Hellas kungar —
nu stundar, Ilion, din undergång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
