Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ledde honom så som en ängel sades
hafva ledt honom, modlös och uttröttad, på
vandringen från Brescia till Florens. En
ängel . . .? Barnsligheter! Men den heliga
kyrkan tror på änglar ... Ja — »alltså
äfven jag! För öfrigt är det mycket troligt,
att det Goda någon gång tar gestalt af
oförliknelig Skönhet. Men dessa
uppenbarelser äro synnerligen sällsynta. Och jag
tror icke att fra Girolamo är tillräckligt god
filosof för att hugnas med en sådan.» Så
talar en lärjunge till Marsilius Ficinus,
in-tresseradt iakttagande, utan lust till
definitivt ställningstagande, ett ögonblick kanske
gripen af det nya, mäktiga, men i botten
allt för fint, allt för allsidigt kultiverad för
att detta kan vara mer än ett ögonblick.
Munken är icke blott genom sitt utmanande
uppträdande farlig för republiken, men
också estetiskt stötande. »Hans vältalighet
är något rå och lämpar sig bäst för
kvinnor», heter det. Ur alla synpunkter
lämpligast att han komme ur vägen!
Det är en af dessa iakttagare och
situationen öfverlägset bemästrande män, som
Hjalmar Bergman inställt som
förgrundsfigur i sin bok — messer Guidantonio
Vespucci. Utan allt tvifvel har författaren
med riktig urskillning här gjort ett lyckadt
val. Genom den humaniserade
aristokratens lidelsefria, indifferenta, världskloka ögon
ser man alla de upprörda händelserna
utvecklas, deras verkningar återspeglas utan
ett omedelbart partitagandes
missproportioner i hans oberörda själslif. Men när han
berättar historien om reformatorns verk och
gärningar, är det ändå längst inne en ton
af personligt medlefvande, som darrar med
och gör sig hörd genom kylan af hans lugna
ord. Med denne sällsamme munks öden
äro hans egna förknippade — helt lösligt
tillsynes, men i grund och botten oslitligt
fast, allt från de dagar de båda, gossar
ännu, upplefde sina första älskogsdrömmar
om samma unga och blomstrande kvinna.
Laodamia stöter Girolamo tillbaka. Hon
skräms af hans brådmogna allvar och
inbundet mörka fantasilif. Men han har fått
makt med henne. Just hans allvar, hans
hänsynslöshet ha bundit henne. Då hon,
redan med vissnad ungdom, åter kommer
i hans närhet, känner hon det fullt ut.
Hon är med bland skarorna, där han går
fram, mer brinnande, mer hängifven än
någon. Och Guidantonio Vespucci har för-
lorat henne. Han får nalkas henne som
hennes vän och förtrogne, men det är icke
han som fyller hennes tankar, hennes
drömmar. Det är den andre, han, som afsvurit
världen och lyckan för Guds rikes skull.
Och med eller mot hans vilja blir det också
denne som mer än något annat drar
Guid-antonios egna tankar mot sig — munken
som han skulle hata, om han öfver hufvud
taget vore mäktig den starka, primitiva
känsla, som hatet är, och om han icke i
stället måste beundra och vörda honom.
Det är mer än iakttagarens intresse som
fyller honom, då han står ansikte mot
ansikte med fenomenet, det är för honom
något annat än för andra i den suggestiva
sugning däremot, som ingen under dess
inflytande undgår. Han kan icke undandraga
sig den starkares vilja. Den böjer honom
ej, men den bränner honom. Då han tar
till pennan för att nedteckna historien om
sin kärlek blir det historien om fra
Girolamo Savonarola.
Det är han som behärskar Hjalmar
Bergmans bok från dess första sida till dess
sista. Bland kurtisanerna i messer Sandros
ateljé, i Signoria-herrarnas konklav, bland
de oroliga skarorna af gatans yngel uttalas
hans namn, kommer det igen på läpparna,
åter och åter, nämndt med kärlek, spe eller
skepsis. Men själf ser man honom icke
mycket. Utom i slutscenerna, särskildt den
vackert återgifna då han redan med
förkänsla af martyriets närhet hvilar i solskenet
under rosenbusken i klosterträdgården, talar
han med egen mun egentligen blott i det
första afsnittets skildringar från
ungdomsåren i Bologna — några sidor utmärkta af
en glansfull fantasiens styrka, en
omedelbart gripande värme, som göra dem till
kanske hela arbetets glanspunkt. Han är
en idé, en makt. Han är en halft opersonlig
eldslåga som susar fram öfver människornas
hufvud att bränna ut all orenlighet, all
halfhet i deras själar. Han har något af
det förskräckande, nedbrytande, som Israels
profeter hade, något som dömer sig själf
med sin trångsynthet och hänsynslöshet
men i hvilket man anar något af det
mänskligas högsta och absolutaste utstrålning —
dess förmåga af etisk hänförelse.
Det sätt, hvarpå förf. hela tiden vet
att underordna sitt arbetes mångfald af
detaljer under den synpunkt, som
hufvud-personens egendomliga karaktär ger, har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
