Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förfädrens Stockholm. En vädjan till 1900-talets Stockholmare. Af Louis Sparre. Med 17 bilder af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 LOUIS SPARRE
GAMMALT TRÄHUS ÖSTER OM MOSEBACKE.
borde jag väl rätteligen säga, ty för
hvarje dag, som går, faller ett minne af
huru fädren byggde och bodde för
skoningslösa husspekulanters och okänsliga
regulatorers förstörelselusta. Om du har
någon känsla för ditt eget folks, din
egen stads historia och minnen af
framfarna tider, kan du ej numera vandra
och ströfva på Söder utan en pinsam
hjärtats beklämning. De måleriska
Glasbruksgatorna äro nu blott grushögar,
Renstjernasgatan liknar ett grufschakt,
Fjällgatan med sitt lifliga perspektiv af
gröna, gula, röda hus med brutna
tegeltak är redan delvis ett minne. Det
återstående står likt en dödsdömd fånge
och väntar på ödets fullbordan. Ännu
kan du dock få en glimt af denna
Söders gångna romantik och göra
dig en föreställning om hvilken idyllisk
stadsdel detta varit och kunnat med
kärlek och god vilja förblifva. Sök
dig till trakterna öster om Katarina
kyrka, vandra och gå en grå och
stilla skymningsstund om hösten, då
träden i de små trädgårdarna ännu
stå gula och färgrika, tills du
kommer till en liten gata benämd
Stig-bergsgatan i närheten af
Navigationsskolan. Du tror dig försatt
hundratals mil från din ståtliga, palatskan-
tade Strandväg. Det ena en- och
tvåvåningshuset följer det andra i
en lång ojämn rad, än med gafveln,
än med fasaden mot den trånga
backiga gatan. Gröna luckor sätta
lifliga färgfläckar på de gula
väggarna, tegelpannornas dämpade
gulröda färg stämmer vackert
tillsammans med trädens gyllene höstskrud.
Inne på gårdarna stå på en färgrik
matta af fallna löf inom blekgröna
staket små egendomliga lusthus,
talande ett vältaligt språk om stilla
förnöjsamhet och tillbakadragenhet.
Går du längre ut på Söder, följer
Folkungagatan, kryper uppför en brant
backe under Saltsjöbanans viadukt,
kommer du, om du går dit en solljus
vårmorgon, till en ljuflig landtlig idyll. Små
röda kojor med hvita fönsterkarmar och
röda tegeltak stå där och le i solen. I
fönstren hänga gula eller hvita gardiner
och på denna bakgrund glöder här och
där en pelargoniums blodfläck. Gräset
växer på den trottoarlösa gatan, i
trädgårdarna flaggas det med tvätten. Det
är Kvastmakarbacken.
Jag ser dig le, o Stockholmare, och
hör dig beklaga den utopiske och
svärmiske konstnären, som tror på
möjligheten af ett sådant ideal för en stad.
Nej, du förstår mig ej. Väl vet jag att
GAMMALT TRÄHUS PÅ HÖKENSGATAN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
