- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
26

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Immaculata. Af Hugo Gyllander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

333

I/n/nACULATA

AP HUGO GYLLANDER

Gafveltorn och lätta spiror
strålande mot skyn sig höja,
men därnere ligger staden
tung och mörk i kvällens slöja.

Skarpa dagrar och konturer,
dragna som af andehänder —
Skuggan skrider öfver torgen,
rufvar svart i hvalf och gränder.

Ljus och skugga, tyngd och sträfvan
krafters kamp ge stenen fägring,
skilda makters strid försonad
i en enda luftig hägring.

Dock mer rik den kamp, som rasar
mellan själarne därinne.
Vilja brottas emot vilja,
stålhårdt sinne slår mot sinne.

Hör, när vakten skrider framåt
i de mörka, trånga gapen,
hur det dånar, hur det slamrar,
hur det rasslar tungt af vapen.

Inom murens fasta gördel
sväller tvisten, jäsa kifven.
Hat gror starkt i starka hjärtan,
kraftig hand far lätt till knifven.

Men från bilden under lampan
ned på lidelsernas brottning
skådar lugn och ljus madonnan,
himmelens och jordens drottning.

Stridens våg, som mäktig svallar
och som skakar stadens rötter,
sjunker undan, bryts och krossas
till ett skum vid hennes fötter.

Stolta hjässor ödmjukt sänkas,
afund, agg och vrede vika.
Tiggaren som fursten, alla
känna inför henne lika.

Och mot henne fria stiga
tusen suckar, tusen böner
i en enda tro från jordens
splittrade och bundna söner.

Hon är den, som tåligt ansar
med den fina, milda handen
hvad en gång i späda sinnen
såddes af den rena anden.

Hon är den, som skilda viljor
till en enig sträfvan tvingar.
Hennes lof och hennes hyllning
som en hymn ur stenen klingar.

Hög och ren och obefläckad
ler hon öfver mänskoraden.
Det är hon som vaktar muren,
hon som uppehåller staden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free