Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. L. HEIBERG SOM GREKISK KULTURHISTORIKER
ii 7
Heiberg riktigt af vissa utsagor och fakta
ur Iliaden, jämförda med dylika ur
Odys-sén. Det besannas ock af den historiska
utvecklingen, som ju på de flesta ställen
utlopp i rent adelsvälde.
Vid sidan af konung och adel står
alltjämt folket, de oadlige men frie männen,
som ha plikt att draga i krig men ock ha
kvar sin gamla rätt att yttra sig i
allmänna angelägenheter. Dock har denna
rätt tydligen mist mycket af sin betydelse.
De sammankallas, men som Heiberg påpekar
mest för att säga ja. Diktarens aktning
för dem är ock högst ringa. Man har
särskildt, äfven Heiberg, framhållit
Ther-sitesepisoden — Thersites, som hånar
kungarne i folkförsamlingen, blir under
folkets bifall pryglad af Odysseus — som
ett bevis hur folkoppositionen blir
behandlad. Onekligen understryker diktaren
starkt det förkastliga i att sätta sig upp
mot kungarne. Alltför vidtgående
slutsatser må man dock ej draga häraf, ty
Thersites är sannolikt en ur någon gammal
religiös föreställning hämtad figur, som
blifvit typen för en vidrig, förhatlig
människa.
Å andra sidan framhåller Heiberg, att
i den folkförsamling, som skildras i början
af Odyssén, folkets yttranderätt och
inflytande är något bättre häfdadt. Knappast
kan man dock betrakta detta som tecken
på demokratisk utveckling. Man får komma
ihåg, att Iliaden skildrar ej folk- utan
/Urförsamlingar under brinnande krig, där
manstukten gifvetvis måste vara större.
Emellertid kan den diktare, som skrifvit
senare hälften af Odyssén, omöjligen kallas
adelsvänlig. Hans skarpa klander mot
friarne, som i Odysseus’ hus frossade på
dennes och hans underlydandes bekostnad,
är så äkta, att det knappast kan bero blott
på sedlig harm mot dessa adelsmän utan
synes vara hämtadt ur egen lifserfarenhet.
Det är dock ej folkets talan han för,
tvärtom klandras detta för att det
till-spillogaf den kung, som sörjt så ifrigt för
dess väl. Men ett demokratiskt drag
ligger däri, att Odysseus’ tjänare — lifegne
men af ganska fri och ansedd ställning —
längta efter frihet från adelsherrarnes
förtryck och blicka efter kungen som
räddaren. Man har en känsla af att det växande
adelsväldet börjar kännas tryckande och
att, som så ofta skett i historien, sam-
hällets lägste blickat upp till dess högste
för att få skydd mot de höge. Med
framgång i dikten, i verkligheten förgäfves.
Det ärfda kungadömet visade sig maktlöst,
och när längre fram envåldshärskare bröto
adelns makt med massans hjälp, vore
segrarne uppkomlingar af icke kunglig börd,
tyranner.
Den samhällsförfattning, som vi hos
Homeros se stadd på förfall, återfinna vi
långt senare bevarad i verkligheten i Sparta.
Där finnes det gamla arfkonungadömet,
hvars makt dock inskränkts dels till
öfverbefälet i krig, det förnämsta prästämbetet,
första platsen i rådet och dylika
hedersposter, dels till det inflytande, som ämbetet
alltjämt medförde. Genom aføÆfø/kungadömet
har dess makt än mer försvagats. Vi finna
folkförsamlingen, som samlas för att afgöra
viktigare frågor men som blott har rätt
att säga ja och nej och hvars rätt att
säga nej ej alltid tycks ha respekterats. Vi
finna vidare här som hos Homer de äldstes
råd samladt kring kungarne, förberedande
ärendena i folkförsamlingen, och med mycket
stort inflytande. I Spartas äldre tider var
dock detta intet adelsråd; häri visar det
en äldre form än det homeriska rådet.
Inom det härskande doriska folket i
Lakonien har så till vida demokratin bevarats,
som ingen starkare bördsskillnad kan
märkas. Detta beror tydligen dels därpå att
hela doriska stammen faktiskt var en adel,
som enväldigt härskade öfver landets andra
långt talrikare invånare. Dels ock därpå
att Sparta i alla fall lyckades åstadkomma
en stark statsstyrelse, utöfvad af ett fatal,
hvarigenom det undvek demokratins
massvälde. Men därom nedan.
A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
