Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs Historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. II. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
ANNA HAMILTON GEETE
NORRKÖPING. MEZZOTINTGRAVYR AF J. F. MARTIN.
klang af äkta känsla, liknar han hennes
väsen vid ett djupt och stilla, månbelyst
vatten, som afspeglar
»......des Himmels Bogen,
Ernst, einfach, hell, in sich züriickgezogen ...»
— och utan tvifvel har han i dessa ord
ganska troget — man ser det af andra
samtida skildringar — återgifvit
totalintrycket af Louise von Imhoffs själfulla
och förtjusande personlighet som fullt
utvecklad kvinna. Men dit var det ännu
långt. För närvarande var hon endast
en liten tankspridd, entusiastisk,
drömmande flickunge, på en gång skygg och
obetänksamt framfusig, allt för fallen för
att göra onödiga frågor och ej med
tillbörlig uppmärksamhet lyssna till svaret.
Det är blott alltför troligt att hon pa
detta sätt fallit familjens artige ciceron
i Linköping, grefve Fredrik Sinclair på
Landbyhof, en smula besvärlig, — men
straffet uteblef ej. Midt i skildringen af
Hörbergs målning på orgelläktaren,
»wel-ches Köiiig Davit vorstellt so wie er
Gott preisset nnt noch viele Engel unt
Geistliche»–inträffar ett plötsligt
afbrott, efter ett par af tårar öfversköljda,
fullkomligt oläsliga rader, och det är
först i »Neitkobing» ett par dagar senare
som den arma lilla synderskan åter
fattar pennan och fortsätter:
. . . »Jag måste tvärt afbryta min skrifning
ty det blef åter så outsägligt sorgligt med Helvig
och Marianne . . . De föllo båda öfver mig med
de bittraste förebråelser för att jag frågat så
dumt om bondens tafla och ej hört på hvad
grefven berättade utan misstagit mig så
enfaldigt, så att han än en gång måste förklara allt för
mig. Finnes det på jorden en olyckligare varelse
än jag! ... Visst var det orätt af mig att ej
vara mera uppmärksam då han gjorde sig
sådan möda, men jag glömde ju allt annat
medan jag betraktade bilderna ... På natten
blef jag sjuk och kunde inte sofva, och hela
dagen i dag har jag varit dödligt bedröfvad..
Innan vi reste från Nordgebingen förde Helvig
oss omkring för att bese vattenfallen ... de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
