Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Stenbocksminnet och hvad det gifvit oss. Af Sam. Clason. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
SAM. CLASON
var vunnen. Där voro i stället dag för
dag, stund för stund fyllda af sådana
lägen, som Geijer målat, då han ifråga
om en personlig kris erinrat om huru
ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida haf,
sådana lägen, där valet alltid är svårt,
och där grafven öppnar sig alldeles vid
sidan af vägen, grafven inte blott för
den enskilde, utan kanske för hela den
sak, för hvilken han sätter in sitt lif.
Man behöfver icke läsa mycket af
Stenbock under de kritiska tiderna före
slaget för att se att hos honom det
allvaret och ansvaret stodo djupt inristade,
se huru han kände den omätliga
betydelsen af hvarje steg och stund. Men
aldrig ett spår af tvekan att gå rakt
mot målet, sådant han fattat det, att
offra allt för att göra, hvad plikten bjöd,
aldrig heller någon afmattning i den
rastlösa ansträngningen. Och såsom han
de, som följde honom och som han
elektriserade.
De nyss citerade Geijerska orden
sluta som bekant med en förtröstan att,
hvart pliktens vägar än bure,
»i djupet bor som uti himlen Gud.»
Det vore att stympa Stenbocks
minne, om man förtege, att han för egen
del och för alla dem, till hvilka hans
maningar gingo, oaflåtligt pekar på
samma kraftkälla. Hans gudsfruktan och
gudsförtröstan är ett af de mest
betecknande dragen i hans personlighet.
Gränser kunna flyttas och segrars
yttre vinster förloras. Men en
oförgänglig vinst af ett segerminne sådant
som dagens är hågkomsten af alla de
tallösa men tysta segrar på viljelifvets
område, de aldrig räknade offer af egen
bekvämlighet och njutning, de bragder
af själfförsakelse och plikttrohet, på
hvilka ensamt den stora yttre segern
till sist kunde byggas. Sådana minnen
fira vi inte för att skryta. Men vi veta,
att det ligger i dem en skatt af — jag
har en gång sagt — oförstörbar energi,
som kan gjutas ut öfver oss och in i
oss, impulsgifvande och stärkande, blott
vägarna in i våra egna hjärtan äro öppna
och klara. Huru mycken sådan kraft
har ej från Sveriges stora minnen på
detta sätt strömmat in i svenske mäns
hjärtan och hjälpt dem att segra! Icke
blott på valplatserna, utan äfven i det
egna viljelifvet, i kamratkretsen, på
studerkammaren, i fredens
medborgargär-ning. Det är ju för att gemensamt med
hvarandra bringa oss i ny kontakt med
den kraftkällan, som vi i kväll ha
samlats kring Stenbocks bild. Och hålles
förbindelsen med den källan alltjämt
öppen, då skall hvarje kommande svenskt
släkte äfven i brydsamma lägen kunna
instämma med honom, när han i ett af
sina allmänna plakat »mot räddhåga»
skref till sina landsmän, att de »med
Guds nådiga bistånd hinna det säkra
hoppet hos sig fästa, att så länge
Sverige kallas Sverige och en svensk
blodsdroppa öfrig iir, skall, näst Guds hjälp,
intet felas medel och. verktyg till
fäderneslandets försvar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
