Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bertel Gripenberg och hans skaldskap. Af Rolf Nordenstreng. I. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
ROLF NORDENSTRENG
logik i hyllningen till »Kung Sol» och
Versailles:
Kung Sol, i blod och tårar
din röda sol gick ned,
men sena tider dårar
ännu den glans du spred.
Hvar tår för din skull gjutits
är torr för längesen,
men ej mot jorden brutits
din skönhetsdröm i sten.
En dröm, som mäktig lefver,
, en trotsande symbol,
en gloria, som väfver
sin glans kring dig, kung Sol!
Men om den franska kvinnan och
Tanden regimes kultur inspirerat Gripenberg
så mäktigt, är det förvånande, hvad Spanien,
»Den sofvande hidalgon», har gifvit honom
litet. Summa sex dikter, af hvilka knappast
mer än två äro honom fullt’ värdiga —
»Carmen» och »Serenad i Toledo» — det
är inte mycket. Och nog ter sig hans
beundran för denne sofvande hidalgo minst
sagdt illa motiverad. De typiska gestalterna
i Spaniens historia borde knappast vara
män efter Gripenbergs sinne. Långt mera
andligen samättad borde han ha känt sig
med Boabdil och hela raden af hans
företrädare i Granada och Cordova — men
dem nämner han inte med ett ord.
Likväl måste det medges, att Gripenberg i
sin hyllning åt Spaniens forntid träffande
fast något ensidigt karaktäriserat vår samtid:
Vårt sekel kräfver affärsmän
med hjärna nykter och kall,
och dundrande folktribuner
med svassande frasers svall.
Sof lugnt, du Spaniens hidalgo
till tingens yttersta tid —•
hvem lyfter väl riddarvapen
i tjutande hundars strid!
»Höst-erotik» bildar den tredje cykeln
i boken, en samling tröstlösa grafskrifter
öfver frusen kärlek, kärlek som dött af
brist på inre värme. Bättre skulle han
ej ha kunnat belysa den enbart sensuella
erotikens förgänglighet och den tomhet den
efterlämnar än i episoden om hans bön
till parkens Venus-stod om lön för trogen
tjänst:
Torra från träden föllo
där blad på öde väg.
Tyst med svällande läppar
marmorstoden teg.
Kall genom kala kronor
nordanvinden flög.
Förbi mig likt en skugga
en fattig sköka smög.
»Återkomsten» har han kallat den sista
afdelningen, hvars inledningsord starkt
påminna om Tavaststjernas:
Med bittra tankarna steg det fram,
mitt land öfver graa vågen.
Ty det är ej med glädje som Gripenberg
hälsar hemmets jord, tvärtom.
Mot syd, mot väster, mot hafvets rand
tillbaka jag girigt såg —
dit bort, där det strålande lifvets brand
försvann bakom blygrå våg.
I hemlandet voro ju också
förhållandena vid denna tidpunkt sorgligare och
hopplösare än någonsin förr. Tung låg
Bobrikoffs hand öfver landet, modlöshet
och misströstan hade smugit sig öfver hela
folket; denna olycksaliga försiktighet, som
alltsedan 1899 af de gamle och kloke
påsuggererats de unge och dådlystne, hade
lamslagit allas själar — utom en endas,
men han hade inte trädt fram då ännu.
All den senila ynkedom och feghet, som
satt sin prägel på Finlands dåtida lif —
eller snarare dvala — och som sedermera
slog om till pöbelaktigt våld och okynne,
den väckte hos Gripenberg en bitterhet
och ett äckel, som kom honom att likna
landet vid Pompeji:
Det regnar eld och svafvel
på undergångens stad.
Där vackla vägg och gafvel,
där brister hög fasad.
I tunga, heta skyar
där kväller röken fram.
I natt och ljungeldsbyar
nu dör en sjunken stam,
och han uppmanar sig själf:
Sjung ut hvad du ej vågat
i friden, feg och flat,
all harm, som hemlig lågat,
allt ordlöst, heligt hat.
Och låt de sista greppen
fa eldens vilda prakt,
och dö med sång på läppen
i högmod och förakt.
Samma stämning af alltings lönlöshet
och undergångens visshet kommer fram i
»Sångarstrid», hvars slutord väckte mycket
klander:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
