Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Leo Tolstojs själfbiografi. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
CARL G. LAURIN
Ryssland, och utgifvaren meddelar
upplysningar af stort intresse om förebilderna
till personerna i Tolstojs kanske främsta
arbete, Anna Karenina.
Ur hela biografien slår en till mötes
en doft af Ryssland, särskildt stark i de korta
rader, hvarmed han fäster i minnet ett
naturintryck för att sedan använda det i
romanerna.
»Sommarens slut. (Augusti) —
Himlen öfversållad med stjärnor. — Hvita
svampar. Bin på kardborrarna.
Köksträdgårdarna, lin- och hampåkrarna dofta.
— Gurkskal och gurkrester. Kvinnor
brunbrända af solen uppträda i
prunkande granna rubaschki men utan
panja-van. I stugorna är det tyst och tomt.
Efter kvällsmålet nattsvärmeri.» Hur nära
känner man sig ej här det ryska!
Man märker också likheten med
Sverige, detta fria sommarlif bland ängsblommor
och frodig grönska, som är en sä
innerligt dyrbar sak för oss alla, som bo i
ofantliga, glest befolkade land och njuta fylligare
af sommaren mot bakgrunden af den
långa och bistra vintern.
Boken är också en rysk kulturhistoria
från 1860, 70- och 80-talen. Intressant är
Tolstojs möte och brefväxling med
Tsjaikovsky. Den »väldige hjärterannsakaren»
brast i tårar, då han hörde den store
kompositörens D-dur kvartett.
Äfven förhållandet till och beskrifningen
på Turgenjeff är betecknande för de två
stora. Nästan burlesk verkar Tolstojs korta
anteckning om Turgenjeffs besök på
Jas-naja den 22 Aug. 1881. Den älskvärde
gamle författaren hade, uppspelt af
ungdomens glädje, dansat något cancan, och
Leo Nikolajevitsch skrifver lakoniskt i sin
dagbok: »Turgenjeff — ’cancan’ —
bedröfligt. –Glädjande folkmöte på lands-
vägen». — Ja, hvart skall det taga vägen
med den fördärfvade öfverklassen?
Den långhårige Sjutajeff med sitt
tof-viga skägg besökte Tolstojs i Moskva. I
hvardagslag vaktade han boskapen och
tänkte på Gud. Inbjuden till Tolstojs
tillsammans med furstinnan Golizyn och
andra höga och ädla damer började gubben,
skrifver grefvinnan Tolstoj, predika i
kabinettet. »Snart drogo sig alla, som voro i
salongerna, dit, och därmed slutade soarén».
Det var samme Sjutajeff som med sin
lilla häst skjutsade Tolstoj. Under vägen
fördjupade de sig till den grad i
betraktelser öfver Guds rike på jorden, att (Je
icke märkte hvart hästen förde dem,
förrän både de och teljegan hufvudstupa föllo
i en grop. Låter det ej som en
rationalistisk moraliserande 1700-tals fabel? Men
det vore ytligt att affärda Tolstojs
djupgående omvändelse, som bildar arbetets
gripande afslutning, med en hänvisning till
något mer eller mindre lustigt
misslyckande i detaljer. Äfven om man själf
misstror hans halfasiatiska visdom och hoppas
på samhällsformer midt emellan bomber och
massarkebuseringar å ena sidan och
broderskyssar och tsaren gifvande sin faders
mördare pengar i stället för galgen (som
Tolstoj föreslog Alexander III) å andra
sidan, så har man stor båtnad af att söka
fatta hvad Tolstoj egentligen vill säga.
Han har — tror jag — först velat visa oss
det stora Ryssland. Så har han velat peka
på ett omätligt rike i våra hjärtan, som
under allt lättsinne har en oro, en
otillfredsställdhet, som ej kan stillas med
partiella reformer. Den revolution han vill
framkalla där behöfver inga våldsamma
medel. Liksom då frågan är om Ryssland
tror han, att sedan sanning, ödmjukhet
och kärlek banat vägen Herren skall
komma i det stilla vädret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
