Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Björnstjerne Björnson. Af John Landquist. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
JOHN LANDQUIST
ungdomskritik just gått till rätta med
den falska och melodramatiska
bondeskildringen och särskildt snärtat den
Welhavenskaromantismen. »Natur, raaber
tiden, sandhed og natur!» skref han i
en artikel 1856. Och hans egna första
och ofullkomliga novellförsök gingo i
en målmedvetet, att ej säga ansträngdt
realistisk riktning. Men så länge han
arbetade med den rent naturalistiska
bondeskildringen och undertryckte sin fantasi,
sköt hans diktning ingen fart. När han
så — efter att vid hemkomsten från
Stockholm på 14 dar ha nedskrifvit »Mellem
slagene» — begaf sig till Köpenhamn
och där begynt läsa de tyska och
danska klassikerna, fick han en sannare
inblick i diktningens skapande art. Hans
inbillnings tillförsikt växte, han började
skrifva som ingifvelsen bjöd och lät sina
gestalter tala och utforma sig som de
själfva kräfde. Det var så Synnøve
blef till, men »hjemme i Norge vidste
jeg ikke at jeg havde lov til at skrive
saadant» (Collin, Bjørnson, II s. 66).
Så långt ifrån att hans ungdomsverk
ha diktats i något romantiskt
oskyldig-hetstillstånd före realismen, framgingo
de tvärtom som en opposition och en
frigörelse därur!
Realismen finnes där ju lika fullt,
men ej som bundet, vetenskapligt
referat utan upplyft i fri och lefvande dikt.
Och det är ingen mjäll och utklädd
herdebonde vi möta här, han har vissa
drag som göra honom till en norsk
eller nordisk bonde och ingenting annat:
hans sträfva och blyga inbundenhet,
hans ordknappa tal, som gärna lånar
ordspråkets häfdvunna dräkt, hans
tålamod och långsamhet, hans våldsamhet
äfven under den tröga ytan.
Men visserligen äro dessa berättelser
någonting annat och mer än
folklifsskild-ringar. Hvad som bevarar deras
estetiska intresse genom tiderna är att Björn-
son i dem med någon oförliknelig lyrisk
kraft och morgonklarhet skildrat
allmänmänskliga passioner och konflikter.
Mannens dådkraft och äfventyrslust,
drömmen om stora mål och allt som lockar
i fjärran bortom de yttersta solbelysta
bergen bryter sig här mot troheten till
hemmet och den unga kärleken, hans
kamplust och hårdhet mot kvinnans stilla
sinne och milda seder. Kvinnan segrar,
men så att de stridande krafterna
bevaras i en högre enhet. Så i Synnøve
och Arne. I »En glad gut» åter arbeta
den trofasta kärleken och den äregiriga
trotsiga mannaviljan i förening på att
öfvervinna fattigdomen och de gamlas
motstånd.
Kvinnorna i dessa böcker äro alla
af samma typ: blyga, tysta, i hemlighet
fyllda af källklar lifslust och munterhet,
i all sin mjuka stillhet af en orubblig
viljekraft. De manliga gestalterna äro
dock mer individualiserade, och det är
tydligt att Björnson med dem diktat sig
fri från sin egen ungdoms starka och
svallande stämningar. Det våldsamma
mörka anlaget hos Torbjörn Granliden
igenkänna vi i Björnsons eget obändiga
och stridsfärdiga lynne. Och som Arne
har Björnson känt den ångestfulla
längtan ud over de høje fjelde, han har i
de trånga dalarna känt sin djärfva
bragdlust, sin ungdoms stolta mod förrinna,
har längtat ner till Europa som till
lifvets äfventyr och all kunskaps träd. Men
han har äfven känt — denna bok blef
till just i hans förlofnings dagar — hur
modet växte och målen klarnade just
då han bundit sig än fastare än förr vid
hemmet.
»En glad gut» skref Björnson hösten
1859 under sin ungdoms kanske mest
betryckta tid. Samtidigt med att han
ansattes i tidningarna — och hårdast i
advokaten Dunkers broschyr — för sitt
uppträdande i ståthållarstriden — konung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
