Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ode till en grekisk urna. Efter John Keats. Öfversättning af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ODE TILL EN GREKISK URNA
Efter JOHN KEATS
Du fridens ännu oförkränkta brud,
lång tystnads fosterbarn! Så
blomster-väfd
vår rytm ej glider som det
vårskogs-bud
din mun oss bär från stilla tid och
häfd:
Hvad lofvad saga från arkadisk bygd
med dödliga och gudar om hvarann
står skrifven öfver din förnäma form?
Hvad vild förföljelse i trädens skygd,
man efter mö, som ej han gripa kan,
hvad rör och pukor? Hvad förälskad
storm?
Hörd sång är ljuf, men ljufvare ändå
är ohörd sång, och därför, milda rör,
spel upp för sinnets öron ej, men gå
till själens luft, som slika toner hör:
Du, sköna ungdom, lyfter ej din röst,
du, djärfve älskare, din kyss ej får —
men gräm dig ej, ty vet: din älskling
är
ovissnelig och fjärran från all höst —
och under samma friska löfverk går
hon alltid skön, du alltid lika kär!
Ack, sälla löf, som gulnar ej till mull
och slipper bjuda hvarje vår farväl
och sälla blåsare med flöjten full
af evigt nya toner för vår själ!
Och kärlek! Sälla, sälla kärleks lott,
som evigt blommande med längtans blom
och evigt varm och evigt löftesrik
ser ned på jordens lidelser, som brådt
med glödhet panna och förtorkad gom
dö i sin öfvermättnads sorgeskrik!
Säg, hvilka vandra till din offerfest
och till hvad vårgrönt altare i ro
du leder själf, o underbare präst
en ung, girlandprydd, silkeshullig ko?
Hvad stad i fjärran, byggd omkring sin
borg,
i bergens luft, vid hafvets böljesvall
står tömd på folk i denna
morgonstund?
Du lilla stad! Så skola dina torg
stå tomma jämt, och ingen hemvänd
skall
berätta där din tystnads fromma grund!
O daning du af attiskt, lugnt behag!
Med marmormän och marmormör i
ring
och gräs och lummighet af enkelt slag
vår tankes bry du lättar, tysta ting,
som evigheten —: Svala pastoral!
När allt vårt sorgsna släkte myllats
ned,
en vän till människan, skall du bestå:
»Skönhet är Sanning» — lyda skall ditt
tal —
>och Sanning Skönhet — höfves mer
besked
för eder, barn, som än i lifvet gå?»
ANDERS ÖSTERLING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
