Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kvinnorna i Byrons lif. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
karl warburg
se på; däremot fick han ledsaga henne
på ridter ut i nejden. Och han kunde
hänryckt lyssna, när hon spelade
vemodsfulla folkmelodier för honom. Stundom
nöjde han sig med att tyst sitta i
dröm-merier vid sidan af sin »ljusa
morgonstjärna från Annesley».
För Mary Ann var kanske umgänget
med den unge grannen mera ett tidsfördrif;
hon såg i honom vid denna tid törhända
blott en skolgosse, med hvilken man
kunde tillåta sig en liten feriekurtis, och
det påstås, att Byron blifvit drifven ur
sitt paradis, då han erfor, att hon skulle
yttrat till en tjänarinna: »Tror du
verkligen, att jag bryr mig om den där halte
pojken?» — Då skulle Byron lämnat
Annesley.
Mary Ann trolofvade sig kort
därefter med Mr Musters. Möjligen var hon
redan förut halft om halft bunden vid
honom, att döma af moderns nyss
anförda bref.
Då i augusti 1805 Byrons mor erfor,
att bröllopet ägt rum, sade hon till
sonen: »Byron, jag har en nyhet att
berätta dig.» — »Hvad då?» — »Tag först
fram din näsduk, du torde komma att
behöfva den.» — Byron gjorde så. Och
då modern meddelade honom, att miss
Chaworth var gift, svarade han med
tvungen likgiltighet och kyla: Ȁr det
det hela?» under det en dödsblekhet
färgade hans ansikte. Moderns hjärtlösa
skämt väpnade honom med trots; innerst
var han förtviflad. Han hade redan förut
i bref till sin syster filosoferat öfver
kärlekens meningslöshet och försäkrat med
en världsmannamin, att han skulle kunna
glömma 50 älskade på 4 dagar.
I själfva verket glömde Byron aldrig
sin ungdoms älskade. Då han råkade
henne 1808 — hon hade då en dotter —
skref han följande dikt, som jag
meddelar i en öfversättning, den lektor Harald
Borg vänligt ställt till mitt förfogande,
liksom fallet är äfven med ett par
följande tolkningar:
Ja, du är lycklig du! och jag?
Jag borde också lycklig vara,
då varmt som förr jag ber i dag,
att Gud från sorg dig må bevara.
Och han, din make, lycklig är,
hvad kval se honom älskas af dig!
Och dock jag skulle hata — jag det svär —
den man, som ej sin kärlek gaf dig.
Hur nära att mitt hjärta brast,
när barnet, som du älskar, stod där,
men när det log, jag tog det fast
och kysste det blott för dess moder.
Jag kysste det. Ett stygn jag fick,
ty faderns trogna afbild var det,
men modern satt uti dess blick,
och detta, tröst till hjärtat bar det.
Farväl! Farväl! Jag måste fly!
Är lycklig du, får jag ej klaga.
Jag måste hän, jag måste sky
de fagra ögon, som mig draga.
Jag trodde tiden, sårad stolthet med,
det brännsår skulle läka, som du gett mig;
men när jag såg dig, lika ömt det sved,
blott hoppet slocknat, se’n jag sett dig.
Mitt lugn det låg på ytan blott. —
Förr spratt jag till, när dina steg de hördes;
om nu jag skälft, jag gjort ett brott,
och därför ingen ansiktsmuskel rördes.
Jag såg dig forska i min blick,
du ej en skymt af vacklan såg där,
ej känslospegeln se du fick,
förtviflans skenlugn endast låg där.
F’Iy bort! Fly bort! Min ungdomsdröm,
skall du mig dåra till det sista? —
O, hvar är Lethes mångbesjungna ström?!
Må hjärtat stanna eller brista!
Så platoniskt som man skulle antaga
efter dessa strofer afspelades emellertid
knappast deras förhållande, enligt hvad
som framgår af en nyss utkommen bok
af R. Edgecumbe.* Denne afser bl. a.
* Richard Edgecumbe: Byron, the last
Phase. London 1909.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
