Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kvinnorna i Byrons lif. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
karl warburg
Vid denna tid diktade han bl. a. de
märkliga dikter till Thyrza, som gälla
någon, som han sörjer, någon som han
mist.
En af dessa dikter må meddelas i
öfversättning af lektor Harald Borg.
Till Thyrza.
En brottning till — fri är jag se’n
från kval, som krossa mig till slut!
Blott än en suck åt kärleken,
och så — i vimlet ut!
Se’n må jag ta hvad bjudes af
på lifvets lumpna marknadstorg!
Se’n glädjen jordats i en graf
har lifvet icke kvar mer sorg.
Räck mig pokal n, och sedan vräk
på dörrn den narr, som ensam går!
Nu vill jag bli det fadda kräk,
som skrattar och ej gråt förstår,
hur rysligt olikt nu mot då!
O, att det aldrig blifvit så!
Men du gått hän — se’n må allt gå!
Som du är allting stoft också.
Sök, lyra, knäppa glädjedans,
Sätt glädjens mask på sorgens drag!
Nej, håll! — Det blir blott hån, en krans
af rosor på en sarkofag. —
Hur dryckesbröder med sitt skrål
än öfverrösta plågans larm
och hjärnan eldas vid en bål,
blir hjärtat fruset i min barm.
Hur mången enslig, fager natt
jag sökte frid i himlens blå
och tyckte stjärnan, som där satt,
såg.mildt på grubblarns öga då;
jag svärmade och drömde så,
när månen såg på land och haf:
»Nu Thyrza ser med mig därpå!»
Men, ack, den sken på Thvrzas graf.
När febertärd jag sömnlös låg
och hjärtat tvinsjukt slog, då var
min tröst, att Thyrza icke såg
all sorg och uselhet jag bar. —
Det är för sent att släppa fri
en utarbetad, bruten slaf,
för mig det gagnlöst är att bli
vid lif, se’n Thyrza lagts i graf.
Du kärlekspant från sälla dar,
då lif och kärlek, allt var ungt!
Hur allt är olikt det som var!
Hur allt är grått och sorgetungt!
Det hjärta du en gång mig gaf
är stumt — O, hvarför skall mitt slå?
Det stelnat som i iskall graf,
men känner, är så sjukt ändå!
Du bittra pant, så full af smärta,
kom till mitt bröst, fast kvalet väcks!
Om kärleken slits ur mitt hjärta,
så krossa det, när dit du läggs!
Ej tiden släcker kärleken,
mer heligt slocknadt hopp den gör. —
O, lifvets kärlek, hvad är den
mot den som ej i döden dör!?
Hvem var nu denna Thyrza? Här
stå vi vid en af gåtorna i Byrons lif. Man
har föreslagit åtskilliga mot hvarandra
stridande lösningar af denna.
Till att börja med har den åsikten
framställts, att Thyrza icke vore någon
kvinna, utan att Byron i dikterna till
henne uttryckt sin saknad öfver sin unge
vän körsångaren Eddlestone, för hvilken
han under Cambridgetiden hyst en
svärmisk vänskap. Han hade aflidit kort
efter Byrons hemkomst i augusti 1811,
och Byron har betecknat honom såsom
den enda mänskliga varelse, hvilken älskat
honom i sanning. Till denna åsikt
sluter sig Koeppel, som f. ö. påvisat att
samma dag, som Byron skref den
första Thyrzadikten, sände han sin
vänHodg-son ett passioneradt bref på vers, i
hvilket han bedyrade, att det för honom icke
gåfves någon lycka mer, sedan han sett,
att hans hjärtas brud blifvit en annans
o. s. v.— allt anspelningar på hans
ungdomskärlek till Mary Chaworth.
Koeppel anser otänkbart att skalden på en
och samma dag skulle dels skrifva en
dödssång öfver en afliden kvinna, dels
bedyra, att han aldrig skulle kunna
glömma gäckeisen att ej ha fått sin
ungdomskärlek.
Den framlidne skotske litteraturhisto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
