Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Koloristiska kriterier. Af Klas Fåhræus. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45°
klas fåhræus
där han med beundransvärd frihet
hopställt tre röda färger. Zorn i sitt
själf-porträtt i Uffizierna, där han mot en
gulgrå bakgrund återgifvit sig själf i en
grå sammetsrock modellerande en
gråblå lerbyst — ett valörkonstens
mäs-terprof, där luften bokstafligen böljar
mellan penseldragen.
/
* *
*
Men måleriets egentliga trollkonst är
ju att återge solljuset illusoriskt.
Rembrandt insåg, hvad vår tids
vetenskap bevisat, att det målade ljuset i
styrka icke direkt kan täfla med det
verkliga. För att öka ljusverkningen i taflans
vitala delar sänkte han därför den öfriga
färgskalan något under naturen. Och
genom denna våldföring på sanningen
lyckades han åt skenet förläna en magisk
glans.
Men medaljen hade också sin
frånsida i de offer åt dunklet, den
klärob-skura metoden fordrade. Ty medan
sålunda ännu Rubens i regel höll
åtminstone af kompositionen belyst, så
Rembrandt knappast 1/s. Och då Ribera
i sin sträfvan efter en extatisk effekt
försänkte ända till 15/i6 af duken i
skymning, så betalade sig näppeligen längre
en så omåttlig försakelse.
För impressionisterna, som i sin
längtan efter ljus med våld brutit sig ut
ur traditionens fängelse, var allraminst
den klärobskura metoden till pass. I
stället uppfunno de, som kändt, sättet att
sönderdela solskenet i dess spektrala
beståndsdelar, i det de öfverläto åt det på
lämpligt afstånd sig inställande
åskådarens öga att sammanbryta dem. Ett
faktum är, att på denna väg ett
betydligt pius uppnåddes i ljusstyrkan. Men
sättet kan ju verka oroande. —
I frågan till sist om de skarpa
glansdagrarna uppnår äfven klåparen en viss
effekt genom att ansätta stora klickar
med gult eller hvitt, som döda
lokalfärgen. Man finner detta godtköpsmedel
i bruk till och med för Landseers
hundnosar, Lawrence’s kvinnoögon och
venetianaren Guardis lagunvågor. En finare
metod följde Rembrandt, som genom de
yttre reflexer han vann vid de väsentliga
punkternas uppmodellering i färgdegen
lyckades att på ett verkligt förtrollande
vis bevara lokalfärgerna.
* *
*
I samband med modelleringen borde
man kanske närmare ingå på 1,touchens»
eller penseldragets betydelse för koloriten.
Men detta ämne fordrar för att rätt
klargöras förstorande fotografier.
Och äfven ett annat prof, som riktar
sig på ett godt bruk af färgsymboliken,
skulle nog kräfva sitt särskilda, ej minst
intressanta kapitel. —
I anseende till denna artikels längd
skall jag därför nöja mig med att här
ytterligare anföra blott tvenne kriterier,
båda af praktisk betydelse. Jag menar
konsten att använda »svart och hvitt»
samt »måla naket».
* *
*
Svårast att lefvande behandla redan
därför att de icke i och för sig uppvisa
några skiftningar är svart och hvitt. I
kompositionens färgspel kunna de
in-väfvas blott på villkor att de mottaga
reflexer. Skulle en målare i ett landskap
vilja inmåla ett tjäradt papptak med
oblan-dadt svart, skulle det grymt falla ur
ramen. Det kan användas först efter en
anstrykning af himlens blå eller grå
återsken. Och skulle samme målare vilja
återgifva klädningen af en hvitklädd dam
på en grön äng med enbart
kremser-hvitt, skulle det sticka fruset i ögonen.
Först genom brytning med en skymt af
rosenrödt kan han få det att verka hvitt.
Det hela är alltså en optisk illusion, som
blir så mycket ömtåligare att fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0510.html
