Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
Gunnar Castrén: Norden i den franska
litteraturen. Helsingfors 1910.
OCENTEN GUNNAR CASTRÉN,
som i sin utmärkta
Franzénmonografi och sin gedigna studie
öfver stormaktstidens diktning
gifvit den moderna svenska litteraturhistorien
ett par af dess värdefullaste verk, har i
sin nya bok löst en mindre omfattande,
men därför icke ointressant uppgift på ett
mönstergillt sätt.
Han har sammanfört och studerat alla
de vittnesmål om de fyra nordiska
länderna, som den franska litteraturen
erbjuder, och han har icke inskränkt sig till
de rent vittra skapelserna, utan också
ägnat uppmärksamhet åt de historiska och
geografiska arbetena samt memoarverken,
för så vidt de haft betydelse och
erbjudit något af intresse. Man kan i Castréns
bok kontrollera, hur den bild varit
beskaffad, som Europas främsta kulturfolk
under århundraden ägt af Ultima Thule.
Man kan följa de förändringar, som
tidssmakens och idékonstellationernas
växlingar framkallat i bilden. Man får bevittna,
hur den klara himmel, den genomskinliga
och rena luft, som Voltaire i sin »Histoire
de Charles XII» fann särskildt utmärkande
för det krigiska och dådlystna snölandet,
förmörkas af de Ossianska dimmorna, när
madame de Stael filosoferar öfver de
nordiska litteraturernas svärmiskt nebulösa och
dystert melankoliska själsläggning. Efter
att ha sett hur Marmontel i sin novell
»Les solitaires de Murcie» med ledning
af Creutz’ uppgifter tecknat det svenska
landtlifvet som en ljuf arkadisk herdeidyll
vid klara azurspeglande insjöar, får man
i Parnys epos »Isnel et Asléga» njuta en
skandinavisk stämningssymfoni, som är
sammansatt af hafsvindars brus,
hagelbyar smattrande och vargarnas tjut.
Det har sin litteraturhistoriska
betydelse att se till hvad roll en bestämd
motivkrets — i detta fall Norden — har
spelat vid de andliga revolutionerna.
Alldeles gifvet är, att Ultima Thules arktiska
exotism framför allt fått poetisk
brukbarhet för de romantiska strömningarna i
Frankrike, och det är sålunda helt
förklarligt, att Victor Hugo i sin naiva och
bloddrypande skräckroman »Han
d’Islan-de» frossat i geografisk romantik från
Trondhjemsfjordens stränder, liksom att
Balzac i sin mest mystiska och
romantiska roman, den svedenborgianska
Séraphita — f. ö. märklig genom sin
inverkan på Strindberg — förlagt scenen till
en norsk fjord.
Men frånsedt den litteraturhistoriska
sidan har »Norden i den franska
litteraturen» för nordbon ett direkt
historiskt-patriotiskt intresse; det är i högsta grad
välkommet att fa en grundlig och
sammanhängande framställning af vår litterära
reputation i Frankrike. Har man förut
haft några illusioner om det förstående
och den uppmärksamhet som en liten
folkstam kan påräkna hos en stor
kulturnation, så försvinna de rätt grundligt, när
man i denna stora tablå får en
föreställning om hur förströdt och godtyckligt det
intresse alltid varit, som beståtts Norden
i Frankrike. Man får ånyo inskärpt den
naturliga samhörighetens och
rasgemenskapens allt öfverskuggande betydelse, och
instämmer af’ fullaste hjärta i författarens
slutomdöme: »Det synes svårt för
fransmän att fatta och intränga i nordiskt lynne
vare sig i naturen eller hos människorna.
Klyftan mellan deras uppfattning och den
nordiska tyckes alltför stor för att de
skulle kunna öfverspringa den annat än i
enstaka, sällsynta fall».
Och dock har beröringen mellan den
franska litteraturen och Norden varit
omfattande i rent yttre afseende, det lär
Castréns studie. Redan från
sextonhundratalet citerar Castrén talrika franska
resandes yttranden och omdömen. A. de la
Motraye finner det för Sverige särskildt
utmärkande vara arbores sine fructu et
la-pides sine usu. Ogier talar på 1630-talet
om de danska damernas ytterliga allvar
och blygsamhet, som utesluter hvarje tanke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
