Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jul. Af Erik Brate. Med 4 bilder af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628
erik bråte
År 375 tillintetgjorde hunnerna det
gotiska riket, som då stod på höjden af
sin makt.
Det skulle vara mycket förvånande,
om de nordiska folken på 200- och
300-talen, och särskildt svenskarne, som redan
Tacitus säger vara mäktiga genom skepp,
icke hade tagit del i det gotiska
frände-folkets stora krigsföretag mot det
grekiska kejsarriket eller liksom goterna
själfva tjänat som hjälptrupper, och som
sådana voro goterna på sin tid lika
värderade som väringarne sedan.
Förutsättningarne för ett sådant deltagande
voro desamma som på väringarnes tid,
men vi hafva icke fått veta något om
nordbornas krigstjänst i östra romerska
riket, emedan de alla gingo under
goternas namn. Den stora styrka, hvarmed
goterna uppträda vid sitt sista angrepp,
gör dock troligt, att de skaffat sig hjälp
från norden, ty deras slaviska lydfolk
voro blott dåliga sjömän. Förhållandet
har alltså säkert varit detsamma som
när Knut den store eröfrade England;
hans danska här förstärktes då ansenligt
af frivilliga från Sverge och Norge, som
lockades af utsikt till sold och byte.
Under dessa goternas krigsföretag mot
det romerska riket och ännu mer
under de vänliga förbindelserna 269—375
måste äfven goternas nordiska fränder
och förbundne hafva lärt känna grekisk
kultur, och ett spår af denna
kultur-tillägnelse är deras upptagande af
högtidsnamnet ta hagia fota, som i
Snorres språk på 1200-talet fått formen hoku
eller hoggu i hokunatt eller hoggunatt.
Från nordens kristnande anföras flera
exempel, hurusom just den katolska
kyrkans praktfulla kult vann hedningarne
för den kristna tron; det är då
förklarligt nog, att den grekiska kyrkans
glänsande ljusfest vunnit insteg, måhända
först äfven med kristet innehåll, som
sedermera åter utträngdes af eller
förvandlades till hedendom*.
Nordbornas upptagande af den
grekiska ljusfesten på trettondagen har alltså
troligen skett före det gotiska rikets fall
375, och senare kunde det ock af ett
annat skäl icke hafva ägt rum, ty 379
infördes i Konstantinopel Kristi födelses
firande på 25 dec , till hvilken dag
högtiden i Rom förlagts af påfven Liberius
år 354-
Flyttningen af Jesu födelsedags fest
till 25 dec. var från Liberius’ sida ett
schackdrag i en af de väldigaste
lärostrider, som skakat den kristna kyrkan,
nämligen den arianska. Den äldsta
kristna kyrkan ansåg icke Kristus som
Gud frän födelsen, utan att han blifvit
Gud, då den Helige ande nedsteg på
honom vid dopet i Jordan. Denna
tilldragelse, som firades genom den lysande
epifaniafesten, var alltså vida viktigare
än hans födelse, som man dock, som
ofvan anförts, trodde sig hafva anledning
att i förbigående fira på samma dag.
En återstod af denna den äldre kyrkans
uppfattning visar Mat. k. 1 : 16, som
söker ådagalägga, att Jesus var en
ättling af David, genom att uppvisa hans
fader Josef vara en sådan, hvilket ju
förutsätter, att Josef varit Jesu lekamlige
fader. I början af 200-talet uppkom i
västerlandet den meningen, att Kristus
varit Gud från födelsen och hans fader
Gud själf, och Liberius var en af de
* Måhända skall jag snart kunna uppvisa,
att på denna väg en del öfverensstämmelser
kunna förklaras mellan den antika och
nordiska mytologien och hjältesagan, hvilka visa
sig för gamla att förklaras genom inverkan
väster ifrån. Denna förbindelse mellan
Ost-Rom och norden är i själfva verket
redan uppvisad af B. Salin i Die altgerm.
Thierornamentik, som framhåller runorna som
ett af de kulturförvärf, som norden sålunda
vunnit. O. v. Friesen: Om runskriftens härkomst,
har sedan i detalj motiverat detta antagande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
