Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Oscar II. Den siste unionskonungen. Af Hj. Haralds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
HJ. HARALDS
i ett tag med den makt härtill, som
verkligheten, äfven en träng och fattig
sådan, har på den, som en gång fått
ögonen upp för denna ringa och torftiga
tärnas behag.
Konung Oscar lade icke sina ögon
tillhopa såsom rikets förmerare, tvärtom
förlorade Sverige under hans regering
sin historiskt välförvärfvade rätt att få
vara förenadt med broderriket Norge
under sin egen dynasti, hvilket som
politisk realitet betydde sammanslutningen
af vår skandinaviska halfö till en
diplomatisk enhet med utestängandet af
möjligheten för det diplomatiska spelet i den
europeiska koncerten att till märkligt
ogagn för bägge rikenas själfständighet
spela ut dem mot hvarandra.
Detta är en post på debetsidan, som
man icke kan komma ifrån, äfven om
man menar sig såsom modern människa
böra taga afstånd från chauvinism och
»krigsgalenskap» och är fullt och fast
öfvertygad, att konung Oscar inlade en
varaktig förtjänst genom att icke låta
det komma till krig 1905 eller förut.
Det återstår alltid det faktum, att
unionens afveckling i fred ingalunda var
målet för konung Oscars lifsverk. Detta
vore att misskänna honom grymt genom
att — låt vara i aldrig så välmenande
syfte — pådyfla honom ett svek, icke
minst mot den stamfader, hvars lifsverk
han visade sig skatta så högt.
Äfven om konung Oscar varit den
fredsvän, fredsalbumets gifvare velat
hålla honom för, kan man icke komma
ifrån, att hans mål var unionens
utveckling, icke dess afveckling. Erinrar man
sig detta, kan man icke undgå att
erkänna, det konungens statsmannabana
afslöts i nederlagets tecken.
Ett humant kraf, hvars allmängiltighet
till synes kunde anses ha fått en
bekräftelse genom dess banalitet, bjuder,
att om döda intet annat än godt får
yttras. De goda skäl, som kunna
anföras mot denna ideala princip för
konventionella griftetal, må här lämnas åsido.
Banaliteten i det antika visdomsordet
står sig rakt icke gentemot den kärfva
sanningen i det nordiska stäfvet: Ett vet
jag, som aldrig dör, domen öfver död
man.
Aldrig kommer ett lefvande släkte
att underlåta att gå till rätta med det
bortgångna. Gå till rätta med, icke döma
är rätta ordet. Vi äro parter i målet,
icke objektive bedömare, vi ha saker
att göra upp med de bortgångna, som
icke äro döda, utan gripa in i vårt lif,
men just detta ger oss rätt att föra vår
sak gentemot dem, men också den
erinringen att föra den med rätt och billighet.
I denna mening må vi gå till
betraktelsen af den siste unionskonungen,
en sak som alla beskäftiga fridsstiftare
till trots icke lärer kunna undvikas just
i och för vår egen orientering i tidsläget.
Till de historiska »loci communes»,
hvarmed denna uppsats inledts, må fogas
ännu ett: förnekandet af, att det icke är
historia, som icke ligger på ett visst —
godtyckligt — afstånd i tiden. Ingenting
kan vara falskare, lidelsen aftager icke
alltid med afståndet. Den genom den
moderna teologien aktuella
urkristendomens historia torde i våra dagar väcka
starkare lidelser än
representationsreformens, som för alla partier nu är tabu,
men kanske i framtiden kan väcka
lidelserna på nytt inför ett nytt aktuellt
problemläge. Samtiden är äfven historia
och kan såsom sådan historiskt behandlas.
Ens egen bristande opartiskhet är icke
ett större hinder att öfvervinna än
källornas sparsamhet för äldre tider. Att tala
sanning äfven i egen sak är en konst,
som icke är svårare än att den ständigt,
när det gäller allvar, utföres i vårt
dagliga lif.
Historiskt blir allt, på hvilket man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
