- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
57

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Paul Heyse. Af Olof Rabenius. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

57

mörkret är Heyse minst af allt. Hans
hemort är den sköna solbelysta jorden, uppfylld
af lummiga skogar, friska ängar och
doftande trädgårdar. En idyllisk tongång löper
omisskännligt genom hela hans diktning.

.Saknar sålunda Heyse den dämoniska
genialitet och det poetiska patos, som äro
diktens störste förbehållna, äger han så
många både solida och intagande
konstnärliga egenskaper, att han onekligen
kommer i främsta raden bland diktarna af andra
rang. Den tyska klassicitetens ande har
gått honom i blodet, och allmänt betraktar
man honom som en fullboren ättling till
Goethe, hvilken han dock naturligtvis icke
halfvägs når i kraft och universalitet. Hans
prosa har en enkel värdighet och är
därjämte af ett smidigt behag och ett jämnt
flöde. De lugna, öfverskådliga linjerna, den
välproportionerade arkitektoniken och den
harmoniska kompositionen i hans verk
tillhöra deras klassiska sida. Men vore man
tysk adertonhundratalsdiktare, om man
ej hade fått sitt poetiska dop af
romantiken? I själfva verket korsas hos Heyse
klassiska och romantiska egenskaper. En
ådra af sågo- och naturpoesi flyter från
romantiken in i hans diktning, om han än
uppfångar detta källsprång i en
marmorfontän och förvandlar det till en
springbrunn. Inspirationen är här, som hos så
många författare, af romantiskt ursprung, medan
konsten röjer sin klassiska art. I sin roman
»Kinder der YVelt» förebrår diktaren Richard
Wagner för »oändligheten» i hans
såväl poetiska som musikaliska
karaktärisering-, själf har han, i öfverensstämmelse
med sitt konstideal, lyckats gifva sina
gestalter gripbarhet och innesluta sina
visioner inom ett begränsadt synrum.

Heyses produktion är öfverströmmande
rik, och alla årstider i hans lif ha burit
en lika ymnig flora. Novellen är den
diktart, han till det största omfånget och med
den mesta lyckan odlat. Äfven flera band
romaner stamma från hans hand, liksom
han med lyrik fyllt volymer. Slutligen har
han, fastän med mindre framgång, författat
talrika skådespel. Händelserna i hans
diktning äro förlagda till de mest skilda tider
och orter. Hans fantasi har uppsökt
ämnen ur den klassiska forntiden, ur
medeltiden och renässansen, om den än
företrädesvis dröjer vid den moderna tiden. Till
Italien har han en särskild dragning på

grund af den människonatur, som där möter
honom, och som förkroppsligar hans ideal
— den sydländskt smältande solen gör med
natur och konst äfven människorna i Heyses
ögon skönare. Hans bägge hufvudromaner
afspelas den ena i Berlin, den andra i
München, hvilka städer i ypperliga
stämnings-och miljöbeskrifningar och med en viss
kontrastverkan af den med båda så
förtrogne diktaren skildras.

Georg Brandes har med sin vanliga
kritiska konst tecknat ett mästerligt porträtt
af sin vän Paul Heyse, i hvilket intimiteten,
som sig bör, endast höjer sanningsvärdet.
Grunddragen i hans andliga fysionomi
framträda här i skarp belysning — visserligen
äro de icke sfinxartade och behöfva icke
uppsökas i det fördolda, ty frimodig
öppenhet och en i bästa mening naiv ärlighet
präglar alltigenom Heyses skrifter, och
genom sina hjältars mun aflägger han utan
all tvetydighet sin lifsbekännelse.

Naturen är för Heyse det stora
lösenordet. Hvad som är naturligt, är därmed
också sant, godt och skönt. Hos
människan uppenbarar sig naturen i instinkten,
som djupast uttrycker hennes väsens lag
och leder hennes färd genom lifvet på rätt
väg. Att utveckla de inneboende anlagen,
att uppdrifva och fullkomna de medfödda
grundegenskaperna, det är enligt Heyse att
fylla sin mänskliga bestämmelse.
Lefnads-konstens hemlighet består i förmågan att
aflyssna sitt eget inre dess naturliga böjelser
och göra dem till medvetet verkande
krafter. Blodets röst är densamma som
samvetets. Hvad naturens begrepp hos Heyse
innebär, förstår man bäst, om man låter
det belysas af sin motsats: förkonstlingen.
I den berömda novellen »Känn dig själf»
har denna förkonstling fått makt öfver en
man i form af en tärande reflexion, som
löser honom från sitt väsens rötter och
skiljer honom från all delaktighet i det
omedelbara lifvet. Han saknar just
förmågan att följa sitt hjärtas begär och
tolka sin själs mening. Hans lif sluter sig
icke samman i en harmonisk och hvilande
enhet, utan reflexionen uppdelar hans egen
personliga verklighet i en mängd
obestämda möjligheter, och så är han nära
själf-upplösningen, då han åter får kraft att
samla sig. Heyse älskar företrädesvis
sådana människor, hos hvilka den omedvetna
och naturbestämda viljan är obruten och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 18 12:36:04 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1911/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free