Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Paul Heyse. Af Olof Rabenius. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL HEYSE
59
lidelse och plikt, ehuru äfven den sista,
såsom alltid hos Heyse, är naturbestämd.
Naturalismen leder vanligen hos
såväl filosofer som diktare öfver till
optimism. Inom renässansens tankelif finner
man de båda åskådningarna fast
förenade. Då naturen är
världsförklaringens enda princip, då man icke från det
transcendenta hämtar måttet för lifsvärdena,
kan man med odelad kraft uppgå i den
omedelbara tillvaron. Ingen slitning
mellan ideal och verklighet, ingen dualism
mellan väsensskilda makter, ingen
skuldkänsla och af mystik omtöcknad lifsångest
hemsöker människorna, som visserligen
känna ett resigneradt vemod öfver alltings
förgänglighet men lärt sig att med ett
förnöjsamt lugn lefva med i naturens stora
lif, som är all godhets och all skönhets
urkälla. Och med jordevända sinnen njuta
de fröjderna, hon i rikt mått beskär. Hos
Heyse är lifskretsen naturalistiskt sluten,
och i öfverensstämmelse därmed ser han
människans högsta mål i det jordiska lifvets
fullhet, den enda lycksalighet som är
verklig och tänkbar. »Finnes för oss
människor något mera befriande, något ljufvare
och trösterikare än glädjen, glädjen öfver
denna världens skönhet, godhet och
munterhet! Och medan vi läsa denna skrift
(Nya Testamentet) vandra vi alltid omkring
i väntans och hoppets halfdager, det eviga
är aldrig fullbordadt utan skall först dagas
när vi ha kämpat oss igenom tiden, aldrig
glänser ett fullt sken af glädtighet, intet
skämt, intet skratt — denna världens
glädje är fåfänglig — vi bortvisas till en
framtid, som gör det närvarande värdelöst, och
den högsta jordefröjden, att försjunka i en
ren, djup och kärleksfull tanke, skall
också förmenas oss, då himmelriket blott
tillhör dem, som äro i anden fattiga.»
Ides-sa ord, hämtade ur »Världens barn», har
diktaren genom en af sina hjältinnors mun
aflagt sin egen trosbekännelse. Väl
behandlar naturen ofta sina barn styfmoderligt och
tillfogar dem bittra lidanden, men såren
blöda ej länge, de ärras snart, och smärtan
adlar till en ny och rikare glädje.
Askle-pios, läkekonstens milde gud, som
invaggade de sjuka till slummer och strödde
helande örter öfver deras sår, skulle för Heyse
kunna försinnliga naturens återställande och
frälsande makt. Dissonanserna upplösas i
hans diktning i en fulltonig harmoni.
PAUL HEYSES HUSTRU. OLJEMÅLNING
AF F. VON LENBACH (1867).
Det eviga ligger för Heyse ej bortom
tiden, utan vi upplefva det, då vi samla
vårt lifs största minnen, då vi låta oss
hänföras af vår själs högsta längtan och
försjunka i vårt eget djupaste väsen. »Så
ofta jag ville», säger Balder i »Världens
barn», »det vill säga, så ofta jag ville
bereda mig en riktig lefnadsfest och i grund
njuta af min smula tillvaro, har jag så att
säga på en gång väckt alla mina åldrar till
lif i mig, min lustiga, lekfulla barndom,
då jag ännu var alldeles frisk, sedan
tankens och känslornas första uppvaknande,
de första ynglingasorgerna, aningen hur
ett fullt och friskt manligt lif månde vara
beskaffadt och tillika försakelsen, som
eljest brukar falla sig lätt för gamla
människor. Tror du icke, att den, som i
hvarje ögonblick, om han blott vill, inom
sig kan skapa en sådan fyllig lifskänsla,
den, som därvid finner hjälp i allt, i sorg
och glädje, i förlust och vinst, emedan allt
visar honom hans eget väsen från en ny
sida — tror du icke, käre vän, att en
sådan lycklig människa tycker att det är ett
tomt ord, om äfven filosofer säga: Att icke
vara född vore det bästa:» Den talande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
