Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ludvig Nobel. En industriens storman. Af Ivar Lagerwall. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
IVAR LA GER WALL
på de utländska marknaderna ett stort
försprång framför Nobels.
Detta var betänkligt nog, ty Nobels
raffinerier och hela organisation voro
anlagda i en skala, som icke var
berättigad af endast den ryska marknadens
dåvarande behof. Men värre var, att
genom Rothschilds förskotter de vid
denna tidpunkt bankruttmàssiga
konkurrenterna sattes i stånd att med kraft göra
Nobels äfven den ryska marknaden
stridig.
Nu kommo de bittra tiderna. Det
var icke mer de egentliga
penningbekymren som under ett tidigare skede,
då de buros lätt, uppvägda af ljusa
förhoppningar. Det var den tärande
missräkningen -— hela den stora,
mönstergillt, ja, genialiskt organiserade
apparaten liggande där med sin omfattande
personal och sina uppslukade millioner,
oförmögen att realisera den
anspråkslösaste dividend. Det var vännerna och
aktieägarna, de förr så blindt förtroende,
som gjorde sura miner och började
ersätta med ovederhäftig kritik sin gamla
obetingade beundran. Det var
medvetandet af att, i det för hans kraftiga
personlighet naturliga begäret att bevara
sin fulla själfständighet, hafva för lätt
gifvit vika för de lättsinniga eller
egennyttiga rådgifvare som gjorde den
Roth-schildska kombinationen om intet.
Den förträffliga organisation som
Ludvig Nobel hade gifvit åt sitt stora
företag, tog emellertid med tiden ut sin
rätt, och efter ett par år vände sig
bladet på nytt. Men dessa par år hade
uttömt hans lifskraft. Hans gamla
hjärtfel, med hvilket han under en sorgfri
verksamhet hade kunnat lefva ett långt
lif, fick af missräkningarna och
bekymren en opåkallad näring, och i den tidiga
våren år 1888 utandades han i Cannes
sin sista suck efter att i månader hafva
nödgats lefva i overksamhet. Han hade
dock tillfredsställelsen att före sin död
se den första glimten af ljusare tider för
sitt stora verk, som under hans i
Sverige knappast mindre än i Ryssland
högt värderade son Emanuels ledning har
förkofrats och växt till verkligt
imponerande dimensioner. Han hade
grundlagt för sin talrika familj och för en
väldig här af tjänare i hans företag ett
välstånd graderadt från stor rikedom till
anspråkslös men pålitlig bärgning. Och
han kunde blicka tillbaka på ett lif af
rastlös verksamhet, af stor framgång,
af sällsynt hemlycka, af utomordentlig
nytta för en icke ringa del af
mänskligheten.
Han hade gjort för hela det vida
ryska rikets befolkning ljuskällan
petroleum tillgänglig för ett billigt pris —
icke blott så att han producerade denna
artikel af en utmärkt kvalitet, utan att
han förde den snart sagdt till hvarje mans
port med sina tankångare, sina
rörledningar och sina tankvagnar. Under ett
tiotal år åtnjöt Europa, Levanten och
Indien fördelen af ett lågt petroleumpris,
tack vare den konkurrens med Amerika,
som hans storartade organisation hade
möjliggjort. Det var hundratals
millioner som därigenom sparades åt den stora
konsumerande allmänheten, i stället för att
svälla några trustmagnaters redan
öfver-fulla fickor. De fattiga tio millioner, som
han själf efterlämnade vid sin död, väga
icke mycket jämförda med de tjänster,
hvilkas belöning de voro.
Och denna i förhållande till hans
verk icke synnerligen betydande rikedom
kom till honom icke som det mål han
hade sträfvat efter, utan så att säga som
en biprodukt af framgången, som ett
naturligt affall af den stora
verksamhetsprocessen. Påtaglig och realiserad var
hans rikedom blott under någon bråkdel
af ett år efter den stora
gevärsfabrikationens slut. Han hade kunnat då, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
