Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
CARL G. LAURIN
ling, herr Fredrikson, om ungdomens
dårskaper men bevarade hela tiden en
klädsam skepsis. In i det sista hoppades man,
att han skulle afslöja sig som pappa till
den obändiga vildhjärnan med den
amou-reusa complexionen, men författaren
unnade ej publiken denna glädje.
Dramatiska teaterns sista program för
säsongen, Turgenjevs Arfskiftet och
Rostands Romantik, tillfredsställde höga
fordringar. »Arfskiftet», gräl i en akt, bjöd
visserligen på en så ur alla synpunkter klassisk
typ som Anna Iljistchna Kaurova,
spelad med det mästerskap som vår
förnämsta karaktärsskådespelerska, fröken
Åh-lander, väl ensam här i Sverige kan komma
med. Om man undantar denna typ af
någon sorts illslug dumhet, en karrikatyr
på kvinnologik, så var pjäsen tämligen
episodartad och saknade dramatisk
spänning. Rostands »Romantik» hade
däremot allt igenom något af
mönsterföreställning. Stycket är en sorts Kjærlighedens
Komedie med ett fyrverkeri af klangfulla
bilder. Jag är ingen vidare beundrare af
Rostands Cyrano, där intigheterna sägas så
formfulländadt och där slutintrycket blir
samma känsla af tomhet och beckmörker
som efter en raketkistas sprakande
gnistregn, men denna lilla pjäs ger oss något
af romantikens väsen, af människornas
innersta inkonsekvens, af vår längtan, som vi
sakna, då vi fått den tillfredsställd. Den
symboliska muren i stycket finnes i
verkligheten. Vi måste ha den att klättra
öfver och gömma oss bakom, och tycka oss
behöfva den för att lifvet skall få värde.
Den gaf sin eggelse ej bara åt de ungas
kyssar, t. o. m. gubbarnas vänliga
handslag miste intresset, då den nedrefs. Komik
och melankoli, dröm och verklighet äro
sammanväfda på ett äkta romantiskt sätt,
så att man känner sig allt igenom
uppfriskad. Vi erfara samma nöje som
barnen, då de roa sig med en kraftig
taktfast gungning och äro än nere på marken,
än svindlande högt mot trädkronorna och
skyn. De två unga, Percinet och Sylvette,
spelades af Gösta Hillberg och fru Astri
Torseli. De voro båda så ur alla
synpunkter stilenliga och förtjusande, så lagom
löjliga och egoistiska, så på pricken
tillräckligt tillgjorda och lagom kära, att man
sällan på vår seen sett något dylikt. Fru
Torseli hade en flickaktig tyckmyckenhet,
det bortskämda barnets otålighet, något på
en gång hjälplöst och trotsigt, som var af
alldeles oemotståndlig verkan, och det kan
väl sättas i fråga, om ej herr Gösta
Hillberg med sin ridderlighet — ej utan ett
litet stänk af löjlighet — hade skapat en
typ värdig jämförelse med den älskliga
motspelerskans. Och ändå togs aftonens stora
pris afherr Personnes Straforel, som hade en
diktion och en volubilitet som påminde om
Coquelin d. ä. Det var ett inträngande i
den klassiska skådespelarkonstens väsen, som
vittnar både om grundlig litterär bildning
och ett fullkomligt behärskande af tekniken
och dessutom en outtömlig fantasi och ett
sprudlande godt lynne, med hvilket herr
Personne gjorde den älskvärde skojaren
Straforel till en af de bästa typerna på sin
långa teaterbana. Den latinska vältaligheten
med händerna var förbluffande riktig, och
hela hans lustigt cyniska drift med
romantiken fick en sådan kraft och relief, att hela
prestationen föll inom den stora konstens
råmärken.
Den unika föreställning som professor
Max Reinhardt gaf på Djurgårdscirkus
mottogs med allra lifligaste intresse af vår
stads teaterpublik. Om Reinhardt, som nu
snart ett decennium varit världsbekant,
yttrade Maeterlinck till den som skrifver detta,
att han var den störste inom sitt
område, och för den konstnärliga regien,
som, hvad man än må säga, i alla fall
blir viktigare för hvart år och som
ingalunda kan affärdas med orden toalettlyx
och dekorationsprakt utan helt enkelt
betyder verket framfördt på ett
konstnärligt och ur alla synpunkter fulländadt sätt,
har Reinhardt varit ovärderlig. Och om
många af de idéer som trängts i hans
fruktbara hjärna ibland visat sig vara
hugskott, ibland t. o. m. misstag, så har man
dock den uppfriskande känslan af en nästan
napoleonsk kraft insatt på fulländningen och
förverkligandet af en skönhetsdröm, som
efterlämnar ett oförgätligt minne, och
liksom den gode skådespelaren i en replik, som
förefaller den vanlige läsaren matt och
färglös, kan trolla fram en klang af fasa
eller vällust, så kan den store regissören
tränga in i författarens önskningar och
likt den utmärkte pianisten låta hvar ton
få den klarhet och styrka som
kompositören åsyftat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
