Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 578
CARL R. af UGGLAS
Hon drömde och mindes.
Hon mindes, med hvilken förskräckt
och skygg undran, då hon en gång följt
sin fader ned till frändesläkterna i
städerna vid Ganges, hon som barn lekt
med honom, som skulle blifva hennes
gemål, Jehangirs lille mörkögde son.
De lekte med mångfärgade glasbollar och
glatta elfenbenskulor, som de rullade
mellan sig öfver ett golf af agat och
pärlemor. Solfläckarna kastade sig fram
och åter, då träden rörde sig framför
arkaden utanför, och golfvet klang och
spelade som ett klockspel, då kloten
studsade öfver det. Då mindes hon, att
hon med ens blickat upp och plötsligt
betraktat gossens ansikte. Hon hade ej
sett förut, huru det verkligen var. Det
var blekt och underligt hvitt, med något
af gamla pärlors sjuka och strållösa glans.
Långa som en kvinnas släpade
ögonhåren på kinderna, och ögonlocken voro
tunga af dem, de sjönko samman som
en sofvandes. Men under dem var
blicken så stor och dunkel — skrämmande,
brännande och outrannsaklig. Och sådan
mun hade hon aldrig sett förr: den var
högröd som rosenblad, men den var som
hade han aldrig skrattat, som öfverstänkt
med aska. Den var het och förtorkad
och hård redan efter de tio korta år
allenast, den kunnat pocka på en
begäran. Då hans långa, smala fingrar gåfvo
kloten fart, såg han ej upp, och det var
olust och trötthet i deras rörelse. — Det
grep skräck kring hennes hjärta: nej,
sådan gosse hade hon ej sett! Sådana
voro de ej i hennes land — där voro de
ranka och våldsamma och groflemmade
alla. Icke heller var han lik sin fader,
shah Jehangir den förskräcklige, hvars
skägg, genomknutet med gröna pärlband,
var vildt som en djungelskog och som
skrattat så bullersamt godmodigt, då han
kallat gossen för att förströ sin gästs
dotter. Hon lät händerna sjunka och
bara såg på honom, kloten rullade förbi
och stötte mot muren bakom henne. Då
slog gossen ändtligen upp sina ögon och
såg på henne, också han. Han låg på
knä, som hon, pä golfvet. Det var en stel,
utransakande, sugande blick, han sände
mot henne. Så lyfte han händerna: han
strök framför sig i luften, som pröfvande,
man såg ej hvad, ett konstverk, en
dyrbarhet — en underligt brådmogen,
långsam och knapp rörelse, som
värdesättande eller kelande eller också
afvärjan-de. Så reste han sig upp och kom till
henne. Han tog hennes hufvud mellan
sina händer och stirrade in i hennes
ögon. »Du skall bo hos mig», sade han
befallande, »du skall blifva min gemål.
Du är skön, och jag älskar det som är
skönt. Du är som en açoka-blomma».
Hon hade begynt att gråta i
förskräckelse, men då hade han börjat smeka
hennes våta kinder och hår, med en
smekning som var så oändligt varsam,
så oändligt stillande, och till slut hade
han hämtat en liten tresträngad luta af
mörkt sköldpadd och spelat för henne
och sjungit — underliga, tonlösa sånger,
som hon ej förstod, om hemligheter,
som han sade att parkkällornas féer
berättat för honom, om solglansen på gröna
papegojfjädrar, om rubinernas färg i
drottningens, hans moders, diadem och om
mandelblommornas fall om våren. Han
sjöng med en darrande och frossande
röst, men så underligt tröstlös ändå som
af tidig sorg och aldrig stillnad saknad,
och hon började åter gråta, så att de
vaktande eunuckernas gula turbaner
samlades oroligt vaggande i arkadens skugga.
Då reste sig gossen hastigt, och hans hand
kramade så hårdt kring lutans skaft och
med en sådan kraft, att hon icke
förstod, hvarifrån de maktlösa händerna togo
den, att sköldpaddsplattorna brötos af
och föllo lossnande på golfvet. Han sade
ej ett ord, och hon visste ej, om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
