Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Tor Hedberg. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glödande och behärskad, deklamatoriskt stolt
och vekt bedårande på samma gång. Hur
praktfull denna Ambrogios
kärleksbekännelse:
Du, endast du är lifvet — gif, o gif!
Du syns mig som ett träd med tusen blommor
i hvitt och skärt, kring dig är doft och sång,
och dina blomblad smeka, då de falla.
Jag bidar undret, böj dig sköna träd,
böj dig till mig, ty öfver oss är stormen.
Du är en bägare, till brädden fylld
med yrsel och med lycka — låt mig dricka!
Nej du är kvinna, dina ögon locka
med outgrundligt djup, din barm mig bländar
med gåtfullt sken och dina läppar tyngas
o huru ljuft, af lifvets lust och ve.
Från dina ögon faller ren en skugga,
liksom en nattens smekning på min själ,
på mina skuldror hvila dina händer!
O tyngre! — Salig känner jag din tyngd.
Ditt ansikt strålar — sänker sig mot mig,
och dina läppar — Silvia, gif o gif!
Tor Hedbergs lyrik finnes öfverhufvud
rikare strödd i hans dramer än i hans
diktsamlingar. I sina dikter ger han sig
sällan helt. De uttrycka merendels
stämningar af stillhet, väntan, betraktande. De
äro svala och rena. De äro klara och
tunna som bergsbäckar. Men läsaren kan
ända bli en smula otillfredsställd af dem,
liksom en flicka som väntar en
kärleksförklaring men får nöja sig med allmänna
erotiska betraktelser. Så vidt jag förstår
har Tor Hedberg blott skrifvit två dikter
af högsta lyriska dignitet (begge i »Sånger
och sagor»). Den ena heter »Fattigdom».
Kanske är den det skönaste han någonsin
skrifvit. Det finnes få sånger som gå till
hjärtat som denna dikt. Den är farlig, ty den
upprör och den befriar icke. Den
väcker bära gammal vanmäktig sorg som
slumrar innerst inne. Den som läser och
förstår den skall åter känna smärtan stiga
och förvirra sin själ. — Den andra dikten
ingår i diktcykeln »I lustgården». Den
har återigen samlat den lyckliga kärlekens
härliga öfverord i en strålande bild.
Trädens kronor sjunga
sånger om vår lycka,
himlens skyar vandra
drömmande om oss.
Blommorna på marken
våra vägar smycka,
till vår hvila tändas
nattens stjärnebloss.
I ditt ögas spegel
ser jag världens öden
liksom drömmar födas,
skifta och förgå.
Ur din ungdoms källa
rinna lifvets flöden,
sorlande dess vågor
mot mitt hjärta slå.
Ler du — öfver jorden
leendet sig sprider
och till skönhet samlas
stoftets rikedom.
Hur genialt har icke i denna sista bild
»den nya skapelsens» process bragts till
sitt mest förtätade och klaraste uttryck!
Eljes har mestadels Tor Hedberg
bundit sin varmaste lyrik vid en situation
eller en gestalt, i ett drama såsom Eva i
»Amor och Hymen» eller Agda i »Johan
Ulfstjerna». Dessa två kvinnofigurer äro
de mest betagande ingifvelserna af Tor
Hedbergs människodiktande fantasi. Hur
sällsamt fint och tindrande af skönhet har
ej i dessa båda dramer diktaren ställt fram
plötsligt på scenen för oss den första
kärlekens sagoprinsessa, kysk och glödande,
med hjärtat fullt af oändlig hängifvenhet
och oändlig tro. Hvad förmår i »Amor och
Hymen» all den vidlyftiga, trista, fattiga
lifserfarenhet grefven låtit antyda som sin
mot det barns visshet som älskar honom:
Allt hvad du sagt mig, Henning — ack, jag
minns det inte, det är ju ingenting, ingenting
verkligt, intet för oss. Jag vet det, Henning, det
är inte lifvet. Lifvet, det är nu, denna kväll,
denna stund, trädgården här, blommorna, trasten
som sjunger, du och jag! Det är här inom mig,
i mitt bröst, och det spränger, det spränger. ..
Det var visserligen beklagligt att ett så
betydande sededrama som »Amor och
Hymen» — efter »Johan Ulfstjärna» Tor
Hedbergs yppersta — inte vid sitt
framförande fick det erkännande och den seger
det förtjänade. Orsaken till den
opposition det väckte låg utan tvifvel i ämnets
ömtålighet. Men med en öfverlägsen
människoerfarenhet är detta skådespel skrifvet,
öfverlägsen är dess konst, märkligt
lefvande dess dialog i sin kvickhet, sin värma
eller sin grefliga ton af vårdslöst och lätt
förakt, fin och hård dess dubbeltydighet af
till komedi förklädd eller i komedi
öfverglidande tragedi. Likaså är »Ett hems
drama» ett ur dramatisk synpunkt
ypperligt stycke, dristigt koncentreradt, andlöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0182.html
