Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svågrarna. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 54 GUSTAF ULLMAN
förmenta osäkerhet. — Lille herr Elof
hade mycket riktigt råkat i eld och
lågor. Birger fick all möda att lugna
honom och slå bort saken i skämt, och
som han själf var och ville vara af
samma mening, ansåg han redan frågan
afgjord. Endast för vänskapen med Zoll
och för gifvet löfte vandrade han en
förmiddag, visitdags, upp till Kuewerts
privata bostad. Och från det besöket
vände kyrkoherden ganska upprymd
tillbaka till svåger Gerhards villa utanför
staden. — Men ju närmare han kom
målet, dess starkare steg innerst i honom
en liten skamsen tvekan. Skulle hans
segervisshet lyckas kväfva den alltför
försiktige Gerhards misstanke? Ty, —
annat var det nog egentligen icke,
menade Birger.–––-Grosshandlaren mötte
honom i vestibulen: —
— Hur gick det? — hviskade han,
redan vid första ögonkast, de bytte,
gripen af de värsta aningar. Kyrkoherdens
gång föreföll nervöst liflig, hans
småleende osäkert.
—- Mycket bra, — svarade han, och
skyndade före.
När de hunnit upp i Zolls arbetsrum,
bjöd denne tyst en hvilstol och slog
sig själf ned vid skrifbordet, skarpt
iakttagande sin gäst. Men då han såg hur
hans blick besvärade Birger, vände han
den ut, öfver trädgården. — Han hade
verkligt svårt för att göra en inledande
fråga.
— Ja, du, — hogg så Birger till,
litet brådt: — det måste ända ha varit
ett misstag, — — efter allt att
döma. — —
Zoll kunde, trots sin djupa
beklämning, icke alldeles återhålla ett leende.
Ett för svågern mycket otrefligt leende:
— Hvad är det, du har dömt efter?
— sporde han, med tydlig bitterhet. —
Men plötsligt kastade han hufvudet
framåt, med en nästan snyftande suck, —
liksom uppgifvande allt, på förhand
ut-led på detta hopplösa ordbyte. Tonlöst
återtog han:
— Du gjorde således inte som jag
bedt dig? —
— Nej, Gerhard! — —
Kyrkoherden skakade sitt rika, vackra hår: —
jag — kunde inte!
— Kunde inte? — — Zolls axlar
lyftes, helt kort.
— Nej, vet du; — Birgers
prediko-stämma blef vekare för hvart ord: —
nej, det var för omöjligt. — Han kom
så hjärtans vänlig emot mig, precis som
om jag var väntad. —
— Det var du kanske. —
— Eller snarare, som en
kärkom-men öfverraskning, en gammal god vän!
— Han tog in vin och bjöd cigarrer, —
och, — det blef inte tal om annat, du,
än gemensamma minnen, och Elofs
framtid, och min Agnes, — och hur vi fått
det, alla vi syskon. — Och om dig hade
han så mycket vackert att säga, så —
hade du bära hört hälften —!—
Grosshandlaren bugade litet, utan ett
ord, men hans kloka ansikte
genomkorsades af en gräsligt ful grimas. —
— Ja! — kyrkoherden pustade och
sträckte ut sig i hvilstolen, som efter
ett godt dagsverke: — och nog tycktes
gubben själf så lugn och lycklig som
endast den kan vara, hvars samvete är
rent. Han talade så förnöjdt om —.—
Zolls fingrar hade börjat krafla och
hoppa på bordet, nafsande efter
pappers-knifven, pennor och andra småsaker.
Birger märkte det och förstod, att
han pratade förgäfves — — och helst
borde sluta. — Det blef tyst en stund:
man hörde fruarna skratta nere i
trädgården. —
Zoll rätade sig långsamt, med en lång,
sällsam suck, — som om han varit
ensam. —
— Käre bror Gerhard, — ljöd Bir-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
