Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hellas’ olympiska spel. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
ERIK HEDÉN
skulle ryttaren hoppa af en bit från
målet samt passera detta springande
bredvid hästen och ledande denna i tygeln.
Åtskilligt berodde naturligtvis i
dylika täflingar på slumpen. Särskildt i
de kraftprof, där två och två i taget
kämpade, och vid det fall, att därvid de
täflandes antal var udda, var det en stor
förmån att draga den lott som gjorde
kämpen till »éphedros», d. v. s. gaf
honom rätt att stå lös och ledig ett hvarf,
medan de andra stredo, för att sedan
mäta sig med en segrare, hvilken
naturligtvis var uttröttad af föregående kamp.
Stundom anmälde sig blott en deltagare
i en täfling och fick då pris utan kamp,
åxowTsi, d. v. s. utan att ha behöft strö
sand öfver sin kropp, som atleterna före
kampen gjorde.
Fusk förekom stundom, särskildt
hände det att en atlet förmådde en
mot-kämpe att låta honom segra mot
kontant betalning. En boxare från
Alexandria kom en gång försent, därför att han
varit ute och samlat dyrbara pris i andra
täflingar. Han föregaf ett annat, ett
giltigt skäl, men afslöjades af en medtäflare
och utestängdes från täflingen. I sitt
raseri angrep han med knytnäfvarna
denne, då han kransades som segrare.
De fall af fusk Pausanias nämner äro få,
och det äldsta når ej högre upp i tiden
än till 388 f. Kr. Säkerligen funnos
äldre och långt fler fall, men allt hvad
vi veta tyder dock på, att dylika trick
under spelens blomstringstid varit
undantag. Äfven prisdomarne sägas då ha
åtnjutit rykte för rättrådighet. Senare
omtalas visserligen partiskhet och fusk
äfven af dem. År 368 f. Kr. tillerkändes
utan rätt och skäl segern i kappkörning
åt en som själf befann sig bland
prisdomarne. Till följd däraf förbjödos
dessa därefter att deltaga i spelen.
Hellanodikernas utslag kunde
öfvervägas hos eliska rådet. Men äfven om
detta gaf klagaren rätt och prisdomarne
fingo plikta, behöll den af dem korade
sitt pris.
Hvarje seger utropades genom en
härold. Därvid nämndes jamte segrarens
äfven hans faders namn samt den stats
som han tillhörde. Hur stor ära som
i hellenernas ögon genom en dylik seger
skänktes kämpens hemland, förstås bl. a.
däraf att stundom en stat mutade en
annorstädes hemmahörande segrare att
ånge sig som dess son — naturligtvis
till hans rätta landsmäns kraftiga vrede.
Inga penningpris gåfvos i Olympia.
Segerlönen var blott en krans af vild
oliv, ett trädslag som Herakles sades ha
infört till Elis. Kransen skars från ett
heligt träd af en gosse hvars båda
föräldrar måste vara i lifvet — månne ett
minne från den tid, då man fruktade för
de dödas vrede? Under blomsterregn
och sydländskt eldiga jubelrop från
de ändlösa folkskarorna sattes kransen
på segrarens hufvud. Senare sattes ock
i hans hand en segerpalm. Han fick
dessutom på egen kostnad resa sin
staty i Altis. En täflare i kapplopp
från Kyrene i Afrika var tack vare ett
orakel på förhand så säker om segern,
att han medtog sin staty färdig, när han
drog till täflingen. Han fick ock använda
den.
Festen i Olympia afslöts med
tackoffer, hvilka bragtes gudarne först af
segrarne själfva men äfven af de stater
som sändt utomordentliga beskickningar
till Olympia. Därvid gällde det att visa
hemstadens makt och härlighet genom
högsta möjliga glans och prakt. Sista
dagens kväll voro segrarne staten Elis’
gäster vid festmåltiden i Prytaneion.
Själfva fingo de naturligtvis undfängna
vänner, landsmän och hjälpare med all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
