Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Montenegro. Hastigt skymtadt från en resvagn. Af Greta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
GRETA BERG
CETINJE FRÅN ÖSTER. Kungliga palatset i bakgrunden.
svärmade kring hvarje stuga. Skog, som
kunde tjäna till afverkning eller till
uppehållsort för villebråd, fanns där ingen,
ej heller bäckar eller sjöar att fiska i.
Visserligen åkte vi då och då förbi några
får, som letade efter grässtrån i
berg-skrefvorna, men ända var och förblef det
oss en gåta, hur folket här kunde
uppehålla lifvet, och vår kusk svarade på
nästan alla våra frågor, att han ingenting
visste. Ändock voro stugorna ej
sällsynta, men nog voro de bland de
torftigaste människoboningar jag sett. Ofta
saknades fönster, stenarna tycktes vara
lagda på hvarandra utan murbruk, och i
det inre såg det ut att vara både mörkt
och kält. Vi bära förundrade oss öfver,
hur så ståtliga och resliga män kunde
växa upp i så usla hem. Vid hvarje
stuga myllrade det med barn, de sprungo
efter oss långa vägar och tiggde.
Strålande vackra voro de flesta, men djärfva
och vilda utan like. Många af dem voro
så godt som nakna, klädda endast i tra-(
sor, som alis ej skylde deras magra
kroppar. De kastade vilda blommor in i
vagnen för att tvinga sig till en slant,
eller också snurrade och dansade flic-
korna utmed dikesrenen, viga som
kattor, för att på så sätt tillvinna sig vår
uppmärksamhet. Ändtligen nådde vi
vägens höjdpunkt, passet Krivaçko Zdrjelo
(1,300 m.), hvarifrån vägen sluttar
utför till Cetinje. Kusken stannade ett
ögonblick för att låta oss njuta af den
oförlikneliga utsikten. Långt, långt i
väster syntes än en gång bortom
bergstopparna det blånande hafvet underbart
vackert i aftonens stillhet — framför oss
i öster bredde sig det vildaste,
skrofli-gaste berglandskap, fåradt, skrumpet,
oredigt, mer än någonsin likt en bild
från månen. Detta var då Montenegro,
de Svarta Bergens land! Kvällens
skuggor började falla mäktiga och svarta
öfver de skarpa kammar, bakom hvilka
solen dalat; längst i sydost skimrade
ännu Albaniens snöfjäll rosenröda i
solens sista strålar, och vid deras fot
slumrade Skutarisjön i den trollskaste
belysning af purpur och blått. Hur fridfulla
och öfverjordiska tycktes ej dessa fjärran,
solbelysta fjäll, hur oändligt afskilda från
allt mänskligt elände, och dock visste vi
att det var just midt uppe bland dem,
som albaneserna i denna samma stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
