- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
298

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Schahsewenzernas land. Intryck från en resa till Ardebil i Persien. Af Otto Cyrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

298

OTTO CYRÉN

nog vänlig att befria oss från allt dylikt
bråk. Våra förut beställda hästar med
sina afskyvärda tatarsadlar — tacka vill
jag kosacksadlarna! — fördes fram, och
vi redo genast genom den smutsiga byn
till poststationen, där vi föreställdes för
chefen för post- och karavanvägen till
Ar-debil. Det är han som är ansvarig för
denna viktiga handelsled. Här tillstötte
också de tre präktiga kosacker, som
tilldelats oss som eskort, så att vi snart
kunde bryta upp mot bergen — vi hade
en ganska duktig ridt framför oss.

De långtråkiga, öfversvämmade
risfälten med sina tusentals kväkande
grodor hade vi snart bakom oss och kommo
in i den präktigaste löfskog, som sedan
följde oss hela dagen under vår 3x/2—4
mil långa ridt uppför Astaradalen. Uppåt
och uppåt bär det nästan ständigt, ty
vi ha ju en stigning på nära 1000 m.
att öfvervinna, och på de svåraste
ställena följa vi gärna kosackernas exempel
att gå till fots för att spara hästarna.
Vår väg går rakt mot väster, visserligen
i åtskilliga krökar och på ofta eländiga
vägar, men det är trots allt en härlig
färd. Vi ha eftermiddagssolen emot oss,
och med ett öfverflöd af guld förgyller
hon den rika vegetationen rundt omkring.
De vanligen mossbelupna eller af
murgröna omslingrade mörka stammarna
bilda en präktig bakgrund till det nästan
genomskinliga, späda löfverket.

Det är emellertid ej odeladt angenäma
betraktelser vi hänge oss åt i denna af
naturen så lyckligt lottade trakt! Man
må nu ha hvilken tanke som helst om
ryssarna som kulturspridare i östan och
sunnan, man må aldrig så ha vant sig
vid den allt oftare mötande orienten i
Transkaukasien — men när man lämnat
det yttersta Ryssland och passerat den
lilla bron öfver Astarafloden, märker man
snart, att man tagit ett väldigt steg mot
orientalisk sorglöshet, slapphet och för-

fall. Byn Astara (den persiska
gränsorten heter också Astara) är en enda
röra af bonings- och fähus, gödselhögar
och basarer, kreaturshjordar och sorglösa
människor! Och därutanför kantas
vägarna ända in i den vackra skogen af
förtvinade och sjuka, beslöjade spetälska,
som sträcka fram sina såriga händer efter
en allmosa. Vi hade ej hunnit långt
förrän vi funno en nyss fallen häst ligga
midt öfver vägen. Antingen hade en
gam redan varit framme eller hade en
människa stuckit hål på stackarn för
att fortare locka roffåglarna, ty de af
gaser utspända inälfvorna stodo högt i
vädret. Kosackerna hade svårt få sina
hästar förbi och måste använda
nagaj-korna med eftertryck — våra djur
tycktes vara så vanda vid dylikt, att de ej
voro svåra få öfver den döde kamratens
utsträckta lemmar. Men detta var ej
det enda kadaver, vi passerade på vår
väg, minst 8 a 10 stycken — kameler,
hästar, mulor och åsnor — lågo på
vägen upp till passet. Så falla dessa
människans trogna tjänare, den ene efter
den andre, ej för en snabbt dödande
kula hemma på gården, nej, det yttersta
af hans kraft och förmåga pressas ur
honom på den steniga och branta
karavanvägen, under den glödande persiska
solen faller han under bördans tyngd.
Ej en vänlig blick som tack för godt
arbete unnas honom, endast en spark
och en förbannelse för att han ej orkade
mer. Ingen människa bekymrar sig om,
att han ligger tvärs öfver vägen och
trampas af andra, kanske innan han
dragit sitt sista andedrag. Men när
karavanvägen ligger öde och still, infinner
sig landets sundhetspolis. På starka
vingar sänka sig de väldiga asgamarna i
stora spiraler ned öfver platsen, där de
under slagsmål med mindre släktingar
eller med korpar och kråkor fråssa på
kadavret. Och i skymningen infinna sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free