Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gerhart Hauptmann. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 OLOF RABENIUS
oakademisk natur, om icke en banbrytare,
så dock en försökare, och hvem vet icke,
att just en sådan plägar trotsa litterär
sedvänja och sätta sig öfver häfdvunnen smak?
Faktum står fast: Svenska akademien har
tilldelat författaren till Vor Sonnenaufgang
och Röse Bernt sitt Nobelpris — om väl
ock ej med särskild tanke på dessa verk
— och därmed gjort det frisinnade
erkännandet, att idealismen — inom
skönlitteraturen nämligen — icke är en positiv
världsåskådning utan endast mänsklig tanke och
sträfvan, bilddaning och skönhetsdrift med
»idéer» som ledtråd, dessa idéer må röra
sig i än så skilda banor och riktningar.
Hvarje betydande diktare, ja människa, är
med nödvändighet idealist, han må intaga
hvilken ställning som helst till lifvets
real-frågor. Konsten är till sitt väsen skild
från teori och etik, om den ock därmed
har närliggande förbindelser.
Hauptmann är också vard den
utmärkelse, hvarmed vår vittra areopag hedrat
honom. Om han icke är en diktare af
första rang, så har han dock skapat flera
verk af äkta halt och stående betydelse,
och om han förefaller mindre märkvärdig,
om man jämför honom med de stora döda,
må man å en annan sida besinna, att hans
ställning i samtiden, som icke är särdeles
rik på poetiska storheter, betecknar en
höjdpunkt och att han i hvarje fall bland
Tysklands nu lefvande författare torde inta
främsta rummet. Teatern har visserligen i hög
grad bidragit till att förläna hans namn
europeiskt rykte, men om man icke
använder en alltför hög värdeskala, torde äfven
hans diktnings inre egenskaper hålla måttet.
Hvad som genast slår den, som
orienterar sig i hans författarskap, är hans
mångsidighet som diktare. Han har odlat
poesins alla moderna hufvudarter, lyrik, novell,
roman och drama, vid hvilket sistnämnda
han längst stannat, medan han hos lyriken
och novellen varit en flyktig gäst, som ej
heller därifrån hämtat någon rikare lager
(frånsedt de lyriska partierna i hans dramer).
Han är lika hemmastadd i naturalism som
i romantik, och stycken af fantastisk, bizarr
art stå i hans produktion vid sidan af fasta
påtagliga verklighetsskildringar med
motsvarande former af stiliserad vers och »exakt»
prosa. Tendensen har med markerad biton
kommit till uttryck i ett par af hans
skådespel, och åtminstone i ett har han höjt sig
till det filosofiska idédramat, medan han i
allmänhet varit rent skildrande konstnär.
Några af hans bästa verk stå på folklig
grund och frambära bilder af historisk och
social kollektivverkan, med de synliga och
handgripliga yttringarna af människolifvet
starkt betonade, andra åter äro utprägladt
individualpsykologiska och gifva en
finpensling af det rent själiska. Med sin förkärlek
för det patologiska och tragiska förenar
han en betydande förmåga af komisk
framställning. Man skulle kunna påpeka ännu
flera antiteser i Hauptmanns diktning; de
anförda må vara tillräckliga för att
framhäfva rörligheten och skiftningen i hans
synnerligen fruktbara ande. På de flesta
områden har han slagit sig ned, och inom
nästan alla de stilar, han pröfvat, har han
åstadkommit verk af värde. Med
synbarligen lätt hand öfvervinner han de tekniska
svårigheter, som resa sig, och spelar med
virtuos skicklighet alla de skilda
instrumenten.
Emellertid är denna styrka i det
olikartade en svaghet i det hela. Med allt
erkännande för den rörelsefrihet, som står
den högt begåfvade individen öppen, och
för de skilda egenskaper han realiserar,
fordrar man gärna en sammanhållande enhet
i en diktares verk, en viss grundform för hans
ande och en viss följdriktighet i hans
utveckling. Om man öfverskådar Hauptmanns
hela författarskap, har man svårt att finna
den bestämda riktningen, den preformerande
typen och den organiska strukturen däri.
Starka konstnärsindividualiteter och deras
verk kunna morfologiskt betraktas som
trädslag: från roten uppväxer en stam, från
stammen utskjuta grenar, som upprepa
stammens gestalt, och från grenarna spira
kvistar, som följa grenens skapnad, så att
hela trädet utgör en i enskildheter
genomförd stamform, en öfver grundtypen med
naturlig arkitektonik uppbyggd organism.
Öfverflyttad på det andliga området ger en
sådan formation bilden af en stark personlig
enhet, som ger lagen åt växten och bevarar
sig i själfva mångfalden af sina yttringar.
Det är denna mäktiga personliga enhet
man saknar hos Hauptmann, men om man
påpekar det som en brist, sker det endast
för att afskilja honom från de verkligt stora,
med hvilka en alltför välvillig kritik i hans
hemland sammanställt honom. Minst af
allt ger hans diktning intryck af samlad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
