Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER 59
våra stora konungar, som mytiskt eller
symboliskt tänkes fortlefva i historien och
skapa nya former för samhället? Efter den
valda symboliken, som visserligen ett
ögonblick verkar öfverraskande och utmanande,
sker förändringen af nationalmedvetandet
på en tillskyndelse af Karl XII:s ande,
som helt enkelt uppbär den förnuftiga
utvecklingens princip. Det är sålunda icke
löst prat utan ligger begrundadt i
skildringens natur, att författaren låter
hjältekonungen komma på andra tankar efter
döden än dem, af hvilka han leddes under
lifstiden. Den fåfänga eröfringsdrömmen
fick snart i hans själ vika för insikten om
det fredliga arbetets nödvändighet. Det
är han som genom att illistigt blända
Gustaf IV Adolf med sin timliga
hjälteglans frånryckt oss det besvärliga Finland,
och det är slutligen han, som vid
unionsupplösningen låtit oss vinna seger öfver
vår nationella fåfänga. Han har därmed
ompolariserat den svenska måttlösheten,
som förr hette ära, till rättvisans idé, det
tecken i hvilket vi i framtiden skola segra.
Den historiske och den symboliske, den
timlige och den evige Karl XII få sålunda
icke förblandas. Det är mot dem som
hålla på den historiske och timlige och
med honom på äran, författaren vänder
sig, och det är väl också för att satiriskt
skämta med dem han gjort det från sin
ståndpunkt lyckade experimentet att låta
Karl XII genomgå sina förvandlingar.
Med dessa tankar, som den hedervärde
professor Wohlgemuth ger sin lärjunge
Ankarsparre till bästa, äro några andra
samstämda, som ha all önsklig klarhet och
fasthet. Som allmän etisk princip
uppställer Wohlgemuth plikten gentemot
njutningen, och han låter äfven denna plikt,
fattad i strängt abstrakt form, konstituera
statsbegreppet. Motsatsen till denna
pliktstat, som realiserar det goda och som ett
sedligt gemensamhetsrike bygger på
personligheten, är nationen, som motsvaras af
individen och hos folken uttrycker det
individuellas idé, hvars princip åter är lyckan.
Mot denna doktrin och dess följdsatser
kunna väl invändningar resas, men man
kan icke anklaga den för grumlighet och
löshet.
Det är klart, att man måste äga ett
visst filosofiskt kunskapsmått och intresse
för att tillfullo kunna uppskatta Ankar-
sparre. Emellertid förgår sig ej författaren
i abstrakta utredningar, äfven om man
påträffar en eller annan longör; i det hela
är idéutvecklingen väl inkomponerad i den
konstnärliga ramen. Man känner sedan
gammalt hans förmåga att måla personer,
äfven där det icke kan ske med full
pensel. Med få drag har han sålunda här
gifvit ett präktigt porträtt af Wohlgemuth.
Man ser för sig hans äggskalsansikte med
strecken i pannan och hårtrasan på
hufvudet, och man lär känna honom redan af
hans dråpliga själfdeklaration om sin lärdom.
Och Ankarsparre själf, gör han icke
äsyf-tadt intryck med själfva sin bleka
menlöshet, med sin naivitet, ur hvilken han blir
ryckt genom sin erotiska besvikelse, som
enligt Nordström är ett säkert medel till
själfkännedom, och genom Wohlgemuths
filosofiska inflytande. Anna Litzelius, som
förvrider hans och många andras hufvuden,
är i sitt förekommande lättsinne och blöta
behag en karaktäristisk dam af halfvärld,
som i författarens hand blir en tacksam
skämtpjäs. Hennes samvaro med
Wohlgemuth kunde ge åtskilligt stoff åt
Simpli-cissimus. När författaren låter henne
figurera som Svea i en tablå, drifver han
rättvisligen med den patriotism, som gärna
hämtar sin eld från erotiken. Man har
sett identiskt samma seen på Pinets
dansaftnar i Stockholm. Ytterligare märkes
paret Dömmare, ett trasherrskap, som
rikligen skattar åt fåfängans arfsynd. De äro
typiska samhällsexemplar, som få tjäna som
skottafla för författarens satir. Som
exponenter för det samhälle han gisslar, visar
han oss vidare ett sällskap män och
kvinnor på en badort vid västkusten, bekajade
af njutningslystnad, prunkbegär och
skvallersjuka. Man har ett odeladt nöje af den
saftiga, smittande komik, hvarmed författaren
färglagdt sin badortstafla. Hela skildringen
är därjämte beströdd med kvickheter, än
af anekdotiskt, än af dialektiskt slag. Till
sist må påpekas några naturbilder, utförda
med den säkra hand, hvilken Nordström
som artist besitter. Till dem höra några
Stockholmstaflor, en beskrifning af en svensk
järnvägsstation, som med ens skapar illusion
af det ensliga lilla samhället utkastadt mellan
skogar och slätter, och slutligen en
ödemarksmålning af tyst poesi. Skildringens
gång ger honom anledning att ställa
inflytandet af den svenska naturens stillhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
