Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jean Sibelius. Af Erik Furuhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
ERIK FURUHJELM
sitt dystra sken öfver scenerna, men
tonbilder af klar optimism har han skapat,
och snart sagdt öfverallt skönjes viljan till
det stora i dess olika faser. Men om
Sibelius aldrig tangerar en krass naturalism,
är han dock verklighetsskildrare — just i
samma mening som Runeberg. Finnes en
konstnär, som mera lefvande än han aftecknat
naturen, som bättre kunnat aflyssna dess
innersta själ och åt andra meddela lifvet
och stämningen? Det är en obeskriflig
friskhet och intensitet i bilderna, man
andas luften, man njuter fägringen och
gripes af mystiken, »naturens ande», som
musikern fångat och gett tonernas gestalt.
En viss differens förefinnes likväl också
här mellan de båda konstnärerna: Sibelius
är romantiker par préférence och uppsöker
med förkärlek också det ödsliga och vilda,
som Runeberg blott sällan berör. Men
båda äga förmåga att se och att höra —
den börne skaldens gåfva. Äfven i den
psykologiska skildringskonsten visar sig
Sibelius vara iakttagaren, verklighetstecknaren,
musikern, som omsätter hvad han ser och
upplefver i tonande symboler.
Det är intressant att iakttaga, huru
Sibelius så, oberoende af evolutionen i andra
länder, blir en tolk för strömningar, som
behärskat den finska diktkonsten några
decennier tidigare, och huru han samtidigt
blir en banbrytare inom sin konstart och
främst i eget land, för realismen, under
det denna annorstädes konsekventare och
fullständigare genomföres — i
musikutvecklingen alltså intagande i viss mån
samma plats som Runeberg i litteraturen.
Sibelius är som få konstnärer rotfästad
vid hemlandets kultur, och på samma gång
fullt själfständig i sin utvecklingsgång.
Han är oberörd af den vid hans
framträdande pågående rörelsen å kontinenten,
han ansluter sig icke till de ledande
männen där, anammar icke den wagnerska
»barocka» harmoniken och orkesterkoloriten
och söker icke ovillkorligen tillägna sig de
formella vinningarna, skattar aldrig åt den
strausska naturalismen eller åt den ytligt
illustrerande »litterära» riktningen. Han
bryter sig själf en väg med Beethoven, troligen
Berlioz och kanske förromantikerna som
utgångspunkter och bevarar därigenom sin
själfständighet, om han också till en början icke
är en formens nyskapare. Ville man söka
beröringspunkter med samtida, stannade man
då framförallt vid Tschaikowsky och Grieg,
hvilka äfven representera sidolinjer utan
att sakna universell betydelse för det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
