Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur bokmarknaden. Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
RUBEN G:SON BERG
han innästlar sig i fågelriket, all den list
han måste utveckla, för att kunna
verkställa sitt uppsåt och utan att skrämma de
vingade föremålen för sitt intresse iakttaga
deras rörelser och umgängesliv. Med
vassvippor i krans kring hatten och långa
vassrör runt ikring livet smyger han ut på
den sista vårisen och ligger i timtal nära
vaken för att studera svanarna, han målar
kanoten blekt vattengrå, tar på sig kläder
i samma färg och sveper så mycket vass
som möjligt över båt och roddare och
paddel. Eller också förankrar han en
gammal eka med väldiga vassruggar i nära
svanboet och gömmer sig på dess botten;
när några dagar gått och han vant svanarna
vid synen, trotsar han styva leder och
stickande vassrör och allehanda vedervärdiga
småkryp för att kunna ge svanarnas hemliv
och vanor med samma utförlighet och
sanningsenlighet som en detektiv skulle vilja
åstadkomma vid skildringen av sitt offer.
Tålamod har det behövts för att kunna
komma de skygga varelserna in på livet
och sedan fullständiga de spridda
iakttagelserna till sammanhängande
levnadsbilder. Men tålamodet har funnits, och
den litterära bilden har fått novellistisk
stil och snitt, det naturvetenskapligt typiska
har inte trängt undan det individuella i
behandlingen, utan de ha samsats med
varann till miniatyrer, så fasta och säkra
i penselföringen, att vid sidan av dem A.
T. Gellerstedts på trofasta iakttagelser
vilande naturbilder nästan förefalla tillfälliga
och osäkra. Naturligtvis utesluter inte
denna metodiska iakttagning, att författaren
antropomorfiserar. Han får de iakttagna
kära, eller blir åtminstone så fängslad av
dem, att han förvandlar dem till
personligheter och tilldelar dem karaktärer —
det finns mer än en sådan
karaktärsteckning i boken. Författaren skall säkert
inte ens vilja medge, att han diktar dessa
fågelkaraktärer, utan påstå, att de äro ren,
ram verklighet: »ett ständigt umgänge med
fåglar gör, att man liksom med människor
lär sig att se vad de mena utan att de
behöva säga något», låter han själv förstå.
Ibland blir karaktärsskildringen ett
äventyr. Läs historien om spoven, den smäckra,
smidiga vadarfågeln, som är sä lugn och
så begåvad, hur han lurar räven och
räddar honan på äggen. Även den mest
skolade iakttagelseförmåga ensam skulle inte
kunnat skapa en sådan levande och trevlig
historia av sitt material, om inte
kärleksfull fantasi inblåst sin ande däri. Eller
läs historien om den fattige och den rike
sävsparven, det är också en liten
realistisk fågelnovell, som roar.
Och dylika ting finns det fullt av i
boken. Det är en stor och rik bok, som
aldrig tröttar — trots att det är bara om
fåglar den handlar. Stilen är lugn och
lagom, inte petig eller tiligjord som så
ofta är fallet med naturentusiaster, inte
grann i beskrivningar och viktig i
meddelanden, utan saklig, vänlig och vinnande.
Och det kolossala antalet bilder är utan
undantag praktfulla och utsökta ting, där
papperet lyckats behålla fåglarnas rörelser
och naturens stämning i sina nyanser av
svart och vitt. Bengt Bergs »Tåkern» är
ett alldeles härligt verk, ensamstående i
vår litteratur, och i lika hög grad tillhörigt
vitterheten, konsten och naturkunnigheten.
Ruben G:son Berg.
Foto Bengt Berg.
VILANDE BRUNÄNDER.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
