Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Hæckel. Ett liv i vetenskapens tjänst. Av Beatrice Zade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
BEATRICE ZA DE
Hæckels personliga egenskaper gjorde
honom också mer än de flesta lämplig
till ledare. Den svage, stillsamme
Darwin med sitt oansenliga yttre och blyga
uppträdande skulle aldrig själv kunnat
så bana väg för utvecklingsläran.
Därtill behövdes en sådan man som
Haeckel: frimodig, i kampen själv
hänsynslös och uthållig, icke ängsligt
överläggande vid varje steg, trogen sin
övertygelse, sökande sanningen framför allt
annat, i sitt yttre uppträdande rent av
förtrollande, både till gestalt, anletsdrag
och uttryckssätt, och med en sällsynt
makt i sitt skrivna ord. Religiösa
skrupler hade han icke. De medicinska och
biologiska studierna, bekantskapen med
Goethe och hans egna slutsatser hade
helt och hållet utplånat ur hans själ
den inlärda tron på en utifrån verkande
Gud. Det naturenliga i allt, som sker,
möjligheten av en mekanisk förklaring
på alla naturuppenbarelser gällde för
honom som orubbligt axiom. Att alla
naturföreteelserutan undantag, från
himlakropparnas rörelse och en rullande stens
fall till plantans växande och människans
medvetande, följa en och samma stora
kausallag, att alla till slut äro att
härleda till atomernas mekanik, denna
mo-nistiska grundtanke var Hæckels
orubbliga övertygelse redan fore hans
bekantskap med Darwin.
Sålunda kunde han i sitt inre
oinskränkt upptaga utvecklingsläran, och
han drog ur densamma även de
konsekvenser, för vilka Darwin själv av
hänsyn till sin samtid ryggat tillbaka.
Haeckel ledde genast utan vidare
utvecklingens kedja ända upp till människan
och drog ej i betänkande att antaga
en uralstring, d. v. s. den organiska
naturens utveckling ur den oorganiska.
Redan i monografien över
radiolari-erna hade han avslöjat sig som darwinist.
På naturforskaremötet i Stettin år 1863
talade han för första gången inför en
större åhörarekrets över utvecklingsläran.
I ett glänsande, genomskinligt klart
föredrag gav han en lätt förståelig
sammanfattning av densamma. Själva
grundtanken uttryckte han i ett par enkla
satser: »Alla de olika djur och växter,
som nu finnas, lika väl som alla de
organismer, vilka någonsin levat på
jorden, hava icke, såsom vi från vår
tidigaste ungdom varit vana att antaga,
skapats självständigt, varje art för sig.
Trots sin utomordentliga mångfald och
olikhet hava de tvärtom under loppet
av många millioner år småningom
utvecklat sig ur några fä stamformer,
kanske ur en enda högst enkel
urorga-nism. Vi människor såsom de högst
organiserade ryggradsdjuren ha sålunda
att söka våra urgamla gemensamma
förfäder i aplika däggdjur, vidare i
känguruaktiga pungdjur, förut under den
s. k. sekundärperioden i ödleliknande
reptiler och slutligen ännu längre
tillbaka, under primärperioden, i lågt
organiserade fiskar.»
Detta märkliga föredrag framkallade
häftig motsägelse hos de närvarande
äldre naturforskarna, under det att många
bland de yngre krafterna entusiastiskt
slöto sig till Darwin och Haeckel.
Småningom bröts även de äldres motstånd,
och utvecklingsläran började få fast fot
ej blott inom vetenskapen utan även
hos den bildade publiken. Lika mycket
som Hæckels offentliga föredrag och
universitetsföreläsningar bidrogo därtill
hans skrifter.
Under åren närmast efter den älskade
makans död, medan det öppna såret
ännu blödde i hans inre, skrev han sitt
betydelsefullaste verk, Generelle
Morpho-logie der Organismen (18 66), jämte
»Origin of species» det viktigaste
Dar-winistiska arbete, som över huvud taget
existerar. I denna bok — den är nu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
