Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Annarella. En Capri-historia av Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNARELLA
587
kapellet S. Maria del Soccorso.
Eremiten, som bor vägg i vägg med kyrkan,
stod på sin vanliga plats i trappan, fet,
svart och flottig, för att passa på
turister och möjligen få sälja till dem en av
de små övermåttan dåliga helgontavlor
han målat och alltid hade på lager.
Percy visste, att man ej kunde bli
honom och hans nyfikna öron kvitt här
nere och bad därför Annarella följa med
upp till utsiktsplatsen bredvid kapellet.
Där kunde de få vara ostörda; han hade
nämligen något viktigt att säga henne.
Först tycktes hon ämna säga nej,
men sedan hon övertygat sig om att
hon inte hade tappat den långa, vassa
silvernålen, som höll samman hennes tunga
svarta hårknut bak, och således inte var
utan försvarsvapen, smålog hon litet
trotsigt, nickade bifall och följde honom
uppför trappan, sedan hon först givit
eremiten en vink att ha ett öga på Fioretto,
som dock ej tycktes ha någon lust att
lämna den smala skuggstrimman invid
ruinmuren, där det växte läckra tistlar.
Då de kommo ut på utsiktsplatån,
där Percy Morgan varit så många
gånger förr, stod han där förstummad
en lång stund och bara såg, såg ... ty
sä vackert hade här visst aldrig varit förr.
Havet låg som en ändlös ljusblå isyta
runt omkring ön, med blanka vägar kors
och tvärs. Stränderna i fjärran hade
visst aldrig buktat sig i så bedårande
mjuka, violetta linjer, och Napoli och
alla småstäderna utmed kusten liknade
ett bräm av vita snäckor, som havet
spolat upp. Vesuvius reste stolt sin
höga panasch, som skimrade vit i solen.
Och om Percy lät sin blick glida ner
över bergssluttningarna, blev han nästan
yr i huvudet av deras blomsterprakt,
men mest av den blommande ginsten,
vars eldgnistor sprakade överallt i den
tjocka pälsen av mörk grönska. Och
mitt i all denna sagolika prakt reste sig
den höga, förgyllda Lourdesmadonnan
över hans huvud, oberörd och föraktande
all världens skönhet, med knäppta
händer vänd mot det eldsprutande odjuret
på andra sidan golfen.
Percy hade gått fram till bröstvärnet
och stod där och stirrade förhäxad ut
över havets evigt glidande sidenduk, bort
till Sirenöarnas klippblock, som stodo
gula i sommardiset likt nakna
människokroppar — en badande familj av jättar,
längst ut i vattnet en tjock pappa och
närmare land en något spensligare
mamma med tre ungar. Över sitt huvud
hörde han ett fras av vingar; det var
falkparet, som bor i Arco naturale och
som sträckt ut sin eftermiddagsjakt hit.
Då han vände sig om för att följa
falkarnas flykt, fick han se att Annarella
hade slagit sig ned på skuggsidan av
madonnastatyns med inmurade antika
fragment prydda postament och tagit
fram sin virkning, som lyste onaturligt
blåvit mellan hennes sammetsbruna
händer. Och nu först kom han ihåg, att
han var här i ett särskilt ärende. Han
gick fram till Annarella, slog sig ned
bredvid henne på madonnans fotapall
och gjorde ett försök att samla sina
tankar och forma till en passande
inledning, ty han var ju inte så värst styv i
italienskan.
Men tystnaden blev visst Annarella
för lång, eller ville hon mota orden, som
ännu inte hunnit fram till hans läppar?
»Är inte porträttet färdigt än, som
ni tog av mig härom dagen?» frågade
hon ivrigt. Och han förvånade sig över,
att hon inte kommit med den frågan
långt för detta, så hänryckt som hon
blivit i förrgår, då han erbjudit sig att
fotografera henne mot en mur draperad
med klätterrosor. Han hade då känt sig
helt rörd över, att det fanns en
människovarelse, som kunde bli så glittrande
glad över en sådan småsak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
