Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hans Larsson. En svensk intuitionsfilosof. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS LARSSON
665
klimaxbildningar, hyperboler och
synekdo-ke’n, som den mera grovlogiska hjärnan
tolererar eller ogillar som skaldiska
slinger-bultar och extradanser, men som den själv
känner sig höjd över. Ty vad annat är
väl bildens funktion om icke att hjälpa oss
att bättre sammanfatta, genomila och
behärska en grupp företeelser, att fastslå
fjärmare likheter — att avge ett språngbräde
för syntesen? Kan väl någon höra de
danska öarna liknade vid »gyngende
Aakande-blad» utan att både rappare och klarare
få ögruppen att simma upp i inbillningen,
skåda ut över den, se den ligga där på
vattnet — få intuition på den? Bilden —
kunde man säga med en bild — gör tjänst
som katalysator: föreställningsproceduren
påskyndas. Och vad beteckna de
»poetiska figurerna» annat än vissa salighetens
ordningar för tanken: motsatsordningen,
stegringsordningen, urvalsordningen, etc.?
Här får man bottenkänning av den
»poesiens logik», som Hans Larsson haft så
känsligt öga för och som han fått att
skimra igenom: den teoretiska finstommen
i allt lyriskt, som icke ligger omedelbart
i dagen utan omhöljer sig i stämningen
»liksom en gren i sitt lövverk».
Poesien utför alltså ett intuitivt arbete
av högsta rang åt oss. I Goethes anslag:
»Ueber allen Gipfeln ist Ruh’ —»
eller i det J. P. Jakobsen’ska:
— »Saa aabner Natten Himlens Borg
med evigt Tungsinds tavse Sorg» —
klingar hela tillvaron in i samstämd
intuitiv helhet. Poeten av blodet förfogar
alltid över det intuitionens trollspö, som
lägger världen spegelstilla för tanken. Han
hjälper oss att bättre aktualisera vårt inre
— att besegra det splittrade, förskärrade
och diskursiva i vårt liv.
Hans Larsson kan som
intuitionsestetiker i sak komma utomordentligt nära den
konstfilosofi, som såg konstnärens
väsentliga uppgift i att återföra oss ur
förskingringen till det Ena, att tillse, att själen
åter »hälsas» och att de splittrade
sinnesvärldarna, synens, färgens och tonens, åter
»läkas samman» — just den
skönhetsfilosofi, som förkunnas av Jonas Love
Almquist i »Den sansade kritiken» och »Om
poesi i sak». Det är det gemensamma
stora arvet från den tyska romantiken som
här går i dagen. Men under det att Alm-
quist och hans europeiska tillskyndare söka
enheten i en mystiskt-sensualistisk osmos
mellan sinnesvärldarna, står för Hans
Larsson den stora sammanlänkningen blott att
vinna på den teoretiska anspänningens väg
i den intuitiva syntesen. Och den
poetiska känsla Hans Larsson vördar danar —
just i sina djupaste, divinatoriska utbrott —
efter de logiska klarhetslagarna; och detta
på ett mjukare, säkrare och finare sätt än
den nyktra, reflekterande tanken.
Skönhetsvilja och klarhetsvilja är ett och samma.
III.
Är det intuitiva liktydigt med
åskådlighet och överskådlighet, klarhetsstegring
och omedelbar sammanhangsupplevelse —
samtnanhangsåskådnitig — så måste det
också äga genomgripande betydelse vid allt
kunskapsmeddelande. Pedagogiken skulle
få gemensamma ideal med poetiken — och
diktens män bli skolkarlarnas lärare.
Det vore för många att sätta bocken
till trädgårdsmästare.
Men Hans Larsson påyrkar just detta.
»Tag de pedagogiska krav, som ni vill
uppställa med avseende på frisk åskådning,
uppmärksamhetens fängslande, lättlöpande och ymnig
association, subtil betydelsenyansering, intressegivande
och väl avvägd disposition, fyllig logisk förmedling
och sträng inre sanning i motiveringen, klar och
ren fogning i uttrycken — tag alla dessa krav och
ni skall återfinna dem i estetiken, endast att de
där drivas till en förfining och oeftergivlighet, som
vore obillig i pedagogiken.»
Ty vad äskar man av pedagogen? Att
han ger den saftiga, väsentliga detaljen —
den, i vilken man känner sammanhangets
pulsåder slå. Man vill ha det hela i delen.
Men detta är också diktarens konst.
»Till hans begåvning hör att med skarpt öga
upptäcka den punkt, som är rik på relationer, den
enskildhet, som är ägnad alt utlösa andra.»
Det blir också undervisarens och
fram-ställarens, pedagogens och referentens konst.
Och i grund och botten väl endast den
samma intuitiva komprehensionens konst:
att i det enskilda fa det allmänna att tindra
igenom, att hugga rätt på den detalj bland
tusen, som är den logiskt radioaktiva, som
förmår representera de andra — som ger
»intuition» ?
Men även ur tankeekonomisk synpunkt
betecknar den intuitiva sammanhållningen
en vinst — en arbetslättnad. Intuition är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
