Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholmska muser. Musikrevy september—november 1915. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
ALF NYMAN
en glädjande konstnärlig aktivism. Flera
konstnärliga vaktombyten ha ägt rum —
så i Butterfly, Arnljot och Mefisto. En
ny Väinö håller på att växa upp i fröken
Greta Söderman, vilken ej utan framgång
lånade sin klangdunkla, individuellt färgade
mezzo och sin sceniska ungdom åt den
lappländska Mignon. Och i hr Herou har
temperamentet Arnljot erhållit en
framställare, som ger prakt och pondus åt det
stridbart maktmedvetna hos denne
grubb-lare och folkfiende och som särskilt
förlänar den stora tingsscenen en ny och
fängslande innebörd av rättsförhandling
mellan herredjur och hjordmänniska. Hr
Herou fäster överhuvudtaget mer och mer
de musikdramatiska intressena vid sitt
namn; han har affekt och begåvning åt
det naturalistiska (uppfattat som motsats
till det teatraliska) — man minnes i detta
sammanhang en ung Telramund av honom,
som pekar långt; när han lyckats bättre
frigöra sin stämma från en viss guttural
förmörkelse, som ännu vidlåder densamma, bör
han vara mogen för uppgifter i första planet.
Den medeltida Mefistomyten har ett
drag, som överallt går igen även i mera
moderna anekdoter om denna änglamakt
på dekadans: smidigheten, den fysiska
som den psykiska, genialiteten,
spefågelslynnet, den rappa och hala tungan. Han
är en charmör, kort sagt, denne
’mandråpare av begynnelsen’. Där finnes något
hos honom, som smeker och kittlar
fantasien och som den stupida ondskan icke
går i land med: ett Figarolynne och en
Figaroglädje mitt i ondskan. En
skeppslast stillfärdiga och enfaldiga själar bereder
honom föga nöje: det är den fina hjärnan,
den skarpa och friborna tanken som det
vattnas honom i munnen efter. Faust —
och ej Wagner — är hans man.
Från Figaro till Mefisto borde alltså
vägen ej vara lång och avancemanget
naturligt. Hr Stiebel, Figaroframställaren,
har också axlat hans kappa i Boito’s
Mefistofeles. Och man kan strax säga: han
skrämmer ej barn. Han är för beotisk
och jovial. Den Faust han vill åt har
dessutom oturen att vara betydligt menlös.
Det är knappast antagligt, att en Lucifer
av blodet skulle gjort sig omaket att iföra
sig en tiggarmunks skepelse för att snärja
den blodlösa humanisttyp, som exponerades
av hr Hislop vid den 2Öo:de Mefistofeles-,
representationen. Som symptom på en
större benägenhet över lag att fresta sin
musikaliska lycka i olika uppgifter kunde
emellertid de båda inmönstringsförsöken
hälsas med bifall.
En ny Butterfly vittnade också om
den nyvaknade arbetslusten vid sångscenen.
Det tyckes även här vara en yngre
generation som anhåller om företräde.
Bland operalibrettörernas icke alltför
psykologibetyngda släkte hade kanske
Nietzsche, när allt kommer omkring, kunnat finna
de bästa representanterna för den
»Fern-stenliebe», den passion för det avlägsna i
tid och rum, som han hade på sitt
program. Så möter man i Aida egyptisk
miljö, i Bizets Djamileh indisk. Puccinis
Butterfly trollar upp Lafcadio
Hearn-böcker-nas och de blommande körsbärsdungarnas
övärld på näthinnan. Och själve Wagner,
vars fantasi med Gefiontjurar genomplöjt
urtidsmyternas och gudasagornas
fantasimarker, kände tidvis en hemlig
bottensugning från Rhendöttrarnas ekomsusade flod
mot asketernas och pagodernas Ganges:
det outförda operaprojektet »Die Sieger».
Vad ligger under? Distansens patos?
Utstyrselintresset? Eller kanske helt enkelt
den uträkningen, att i dessa fantasiens
utmarker vad som helst kan tänkas inträffa,
och att man därför ej behöver ta det sä
noga med motiveringen?
Om det pittoreska far anses som sin
egen motivering, kunde man utan
anmärkningar godtaga fröken Anna Edström i det
italienskt-engelska japaneseri, som heter
»Madame Butterfly»; om man däremot
har rätt att kräva djupare
människoframställning, inlevelse, personligt tonfall, så
fattas ännu det mesta. För den lyriska
komedin kan hennes lätta musikaliska
diktion komma väl tillpass — operan äger ej
förut mycket av detta —; bockblodet och
tragedin bör hon emellertid sky. Dit kalla
henne icke muserna.
Det kan kanske lämpligast uppfattas
som en uppmärksamhet mot den
blodbe-stänkte Mars och som en musikalisk
spekulation i krigsstämning, när Muserna vid
Norrström i december återupptogo
Massenets krigsopera Navarresiskan. En publik,
som varje dag sedan ett och ett halvt års
tid läser om skyttegravar, bombsprängningar
och sanitetskolonnernas raska arbete som
det alldagligaste av allt alldagligt, bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
