Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholmska muser. Musikrevy september—november 1915. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
ALF NYMAN
KATHLEEN PARLOW.
nåden har sökt sig över hit med Carreno,
Cahier och Parlow, den feminina
musikintelligensens spetsar på klaviaturens,
romansens och violinens område. Räknar man
hit också fru Elly Ney, Brahms- och
Mo-zartspelerskan från Konsertföreningen, så
äger man i sin hand en talande provkarta
på vad emancipationen uträttat på det
musikaliskt-reproduktiva området.
Inhemsk pianokonst företräddes av hr
Wilhelm Stenhammar med en
Beethoven-afton, ägnad de sista stora sonaterna. Den
elegiskt strålande stillheten och
kontemplationen i opus 109 och i 10 samt i ariettan
ur opus ili, som för tanken raka vägen
till några av Marcus Aurelius’
självbetraktelser och Spinoza-etikens fjärde och femte
bok, återgavs av hr Stenhammar med stor
renhet och helgd. Överhuvud kunde det
lätt komma att se ut som om
Konsertföreningens och Kammarmusikföreningens
Beethovens-Brahmssäsong utövat en
omedveten suggestion på de privata
konsertgivarnas programval. Så t. ex. förelade
m:me Carreno ett program med
Waldstein-sonaten och en grupp Brahms, fru Sigrid
Schnéeviogt ett med Appassionatan samt
E-och Assdursonaten (opus 109—110); m:me
Cahiers båda konserter gåvo ett färgrikt
fågelperspektiv över Brahmsromansen,
Kath-leen Parlow tolkade Brahmska danser etc.
Allt samverkade till det bästa. Säsongen
förtjänar ur denna synpunkt nästan namn
av konstverk: den harmoniska samlingen
kring en grundtanke, krafternas fria
samverkan, planmässighet utan plan och — för
att ingenting skulle saknas — här och var
ett bjärt lysande stänk av irrationellt och
oförutsett, som förlänat det hela äventyrets
friskhet och spänning.
Le divin imprévu representerades
därvid i främsta rummet av den 14-årige
Auereleven Toscha Seidel, en violinspelets
Stella mirabilis, tindrande av temperament,
med en sångton av ett så individuellt
tjusande ljusdunkel och ett sådant tekniskt
mästerskap, att man helt bragtes att
förgäta den uppseendeväckande ålderssiffran.
Med honom går den Auerska violinkonsten
ännu en gång till eftervärlden, föryngrad,
förskönad genom en känslans intuition,
som ställer honom ett streck framför hans
äldre violinistiska syskon, Kathleen
Parlow och Mischa Elman. Jämte Parlows
trenne konserter och hennes rytmiskt
tändande Tartini- och Pugnani-tolkningar
betecknar Toscha Seidel den violinistiska
kurvans höjdpunkt för säsongen. Vilken
av de båda man räcker palmen beror på,
vad man sätter högst in musicis:
instinkten eller intelligensen, lidelsen eller stilen.
På det vokala området falla utom
konserter av Forsell och Linnander-Lejdström
tvenne anmärkningsvärda tilldragelser: m:me
Cahiers båda romansaftnar i
Auditorium-Om de båda operagästspelen förra
säsongen uppenbarade henne som en dramatisk
alt med en praktfull psykologisk fantasi —
hennes Carmen, hennes Ortrud, hennes
Acuzena —, så avslöjade Schubert-Brahms-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
