Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - »Ecco Roma!» En svensk tondiktares Roma-minnen. Brev och dagboksblad från 1840-talet meddelade av Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
LOTTEN DAHLGREN
självporträtt. oljemålning av olof
johan södermark. 184O-talet.
Tillhör K. Akademien for de fria
konsterna.
livliga och rörliga unga karlarna Stack
och Lundgren kunde påräknas som
med-vandrare under långpromenaderna, därtill
var hans kroppshydda för tung och hans
temperament för trögt, likväl kom att
stå i ett särskilt vänförhållande till
Josephson och har fått en framstående plats i hans
anteckningar; det var UNO Troili. De
voro gamla bekanta från Stockholms- och
Uppsalatiden och för öfrigt förenade
genom ett oslitligt band: musiken.
Som ovan nämnts, hade de
sammanträffat i Florens och gemensamt gjort
intåget i Rom. Redan dä var Troili
hjärtligt trött på resa, ressällskap,
sevärdheter, konst och allt; ty som han
skriver till sin Busenfreund Fredrik
Dahlgren hemma i Sverige efter att ha gjort
en skyldig honnör åt Rafael, Corregio,
Titian och andra konstens heroer, vilkas
bekantskap han stiftat under vägen:
»Om man sätter sig på tvären, ges
ingenting frappant i hela världen.» »På
tvären», det var just den
sinnesförfattning som bäst karaktäriserar Troili under
de första åren i Italien. Icke av någon
inneboende kritiklusta eller av pojkaktig
motsägelseanda, utan emedan han bar
på en sjuk själ.
Med blandade känslor hade han
anträtt den länge förberedda Romafärden.
Hans brev från denna tid bära nogsamt
spår av de växlande stämningar
var-emellan han slets.
»Ja, kära Broder», skrifver han den 1 aug.
1845 till en förtrogen vän,1 »nu lider det, och
lider. Om Thorsdag i nästa vicka eller den
7 Augusti gå vi ombord, jag och Pehr, på
Svithiod för att gunga på ovissa vågor till
nya öden. — — —
Ja, nu skall det då bli att måla och måla
och måla och måla och måla och måla. —
Det är icke, utan att en god dosis melankoli
följer mig på vägen. Men kanske den
dunstar bort. Väl om så vore. Få se huru jag
är, när vi återse hvarandra, käre vän! Jag
behöfde vara betydligt förändrad och förbättrad.
Måhända lutar mitt hufvud ännu tyngre. Eller
kanske skall jag gå ett hufvud högre än allt
folket.
Vore jag nu blott väl på sjelfva den
fördömda ångbåten, så skulle jag väl ge mig
tillfreds och lugna mig, men nu svider det och
svider af oro inom mig.»
»Högt över allt folket» i triumferande
konstnärsglädje skulle den stackars Uno
aldrig komma att bära sitt huvud. Allt
tyder på att det under den första
studietiden i Rom i missmod och tvivel lutade
särdeles tungt mot jorden. Kamraternas
hänryckning över södern förmådde han
ej dela. Det behövdes år innan
skönheten i denna »underfulla värld» tagit
honom fången, men då grep den honom
helt. När han efter de fem årens
vistelse i Rom återvände hem, hade han
svårt att finna sig i den nordiska kölden
och vintermörkret och längtade åter till
Italien.
Men ännu var södern blott den med
möda och konstnärskval förbundna skolan.
1 Ryttmästare Gottschalk von Geijer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
