Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En Parsifalstudie. Av Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 SIGRID ELMBLAD
barelses outsägliga drömbild», och den blir
honom till en mission att värva själar,
vinna mark och bygga tempel för. Han
drömmer till och med i en djärv utopi om
»religion utan ståt». Så blir han i sin
känsla av oundviklig förpliktelse den i
skilda riktningar utstrålande kraft, som ej
anser sig ha rätt att lämna något fält
obrutet för det mål han tror på:
mänsklighetens pånyttfödelse under den förädlade
konstens inflytande. Som revolutionär vill
han röja undan det beståendes hinder för
regenerationens tillkommelse, som filosof vill
han tända idéernas fackla, och som diktare
är det religionen i levande framställning
som står för hans syn. »Ich kann nur in
Kunstwerken sprechen», utbrister han, och
dock griper han till pennan, ända till det
sista outtröttlig att ge uttryck åt det
evangelium, som utgör hans livstro. Han kan
ej annat, ty för honom är konsten
tillvarons »högsta gemensamma livsyttring»,
och ett sådant behov har han att ge
handlingens liv åt allt, att han till och med
nämner sina musikdrama: »TatenderMusik».
Man har framhållit Richard Wagner
som en bärare av Schopenhauers åskådning,
men är i grunden filosofi något annat än det
mognade uttrycket för tidens andliga
behov, en förtätning till fast form av det
idéstoff, som redan latent förefinnes och
som de stora andarna i förväg göra till
sin egendom? Mötet mellan sådana andar
låter dem finna sig själva helt eller
delvis i varandra. Chamberlain yttrar i
sin stora Wagnermonografi, att
Schopenhauer för Wagner icke betyder »upptäckten
av ett nytt land utan återkomsten till det
egna», och han yttrar själv, att han vid
genomläsningen av Schopenhaurs verk »Die
Welt als Wille und Vorstellung» erfar en
»enastående vederkvickelse av att plötsligt
finna sig själv så helt, »så fullt förstådd
och så tydligt uttryckt, om även på ett
helt annat språk». Inför de alster av sig
själv, gent emot vilka han enligt sin egen
utsago stått som inför en gåta, finner han
plötsligt ordet till gåtan. »Die Welt als
Wille und Vorstellung» blir honom till en
uppenbarelse av hans egen idévärld, och
han utbrister med jubel, att kännedomen
om den stora frankfurterfilosofens verk
blivit honom till »en himmelens skänk i
hans ensamhet». Wagner vistades vid
denna tid ensam i Zurich, och så väl de
yttre svårigheter som de djupa inre
själskonflikter han under detta skede hade att
bestå bidrogo otvivelaktigt till hans
förståelse av den store tänkarens pessimistiska
livsförnekelsevisdom. Genom Schopenhauer
lär han sig först till fullo fatta
innebörden av sitt Nibelungendrama. »Jag
hade», säger han i ett brev till August
Roeckel, »med mina begrepp byggt upp
en hellenistiskt optimistisk värld, vars
förverkligande jag höll för absolut möjlig, så
fort människorna blott ville», och han
tilllägger: »Det behövdes sannerligen den
stora omvälvning i min förnuftsuppfattning,
som slutligen Schopenhauer frambragte, för
att lämna mig den verkligt passande
slutstenen, den rätta insikten om tingens djupa
och sanna förhållande.»
Men Richard Wagners kännedom öm
Schopenhauers verk daterar sig icke längre
tillbaka än till 1854, och redan 1843 har
»Flygande Holländarn» sett dagen, det av
Wagners verk, som kanske ger det mest
adekvata uttrycket för frankfurtertänkarens
ädla etik: medlidandets offervilja, som löser
livsviljan och frälsar den genom
livsbeja-kandet dömda. Offerviljans och
medlidandets element gå för övrigt som en röd
tråd genom de flesta av mästarens verk.
Ett undantag härifrån utgör dock »Tristan»,
detta flammande utbrott av livsviljans
oemotståndliga krav, koncentrerat i Isoides och
dramats sista ord: »höchste Lust!» Men
Tristan är ett ensamstående verk, kanske
det enda där den seende diktaren bländas
av sin egen eld. Till Mathilde
Wesen-donk yttrar han på tal om Tristan:
»Flygande Holländarn, Tannhäuser,
Lohengrin, Nibelungarna, Wodan voro alla i min
hjärna förr än i min erfarenhet. Men i
vilket underbart förhållande jag nu står
till Tristan, det fattar ni lätt.» Tristan
är en strålande känslobikt, men den är
icke en trosbekännelse. Över allt annars
möter oss den djupa grundstämningen i
Schopenhauers moralfilosofi: medlidande
utvecklat till offervilja. Han skriver i
»Dagboken»: »Endast det berör mig på allvar,
som väcker min medkänsla, det vill säga:
medlidande. Detta medlidande betraktar
jag som det starkaste draget i mitt
moraliska väsen, och förmodligen är det också
källan till min konst.» Medlidande är
grunden till Sentas offerdöd. Medlidande,
växt till helgonkraft, löser Elisabeth från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
