Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Heidenstams »Nya dikter». Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDENSTAMS »NYA DIKTER»
163
bristen på inre sympati; varm och djup
är sången över Fröding, mäktig och
gripande sången om »Norges fader». Av mer
än tillfällig betydelse är också hälsningen
till Finland, i sin behärskade och likväl
känsliga ton, sin enkla och likväl mäktiga
form.
Ingenting i de senare årens lyrik i
Sverige har burit prägeln av klassicitet.
Den fattiga efterblomstring, som vi fått
skörda på detta fält, sedan »nittiotalets»
rika högtidsdagar gått förbi, har
innehållit några ting av värde: individualiteter
av intresse och förfinad estetisk kultur, nya
landvinningar i ämnen och synpunkter.
Men det har saknats just precis klassicitet,
och jag kan icke ens erinra mig några
anmärkningsvärdare strävanden ditåt. Ur
den formella rikedom, som präglat vår
poesis utveckling sedan 1888, och som
med sin utomordentliga omväxling gjort
tiden till ett storhetstidevarv i vår vers’
historia, ha skilda försök gjorts att föra ut
versen och den poetiska stilen över huvud
till större enkelhet. Man kan fastställa,
att dessa brytningar ägt rum oberoende av
varandra, men alla i avsikt att på nya
vägar nå fram till nya uppslag och nya
uttrycksmöjligheter, sedan det tycks ha visat
sig omöjligt att komma längre fram på de
gamla. Resultaten ha emellertid varit
nedslående nog; tafatta utkast, blind
primi-tivism ha för det mesta fått ersätta den
bristande enkla ursprungligheten i form,
och den nya svenska vers som nu vädjar
till läsare är i det stora hela likväl mestadels
efterklang från föregående släktledet —
särskilt är för närvarande, som jag visat
på annat ställe, Karlfeldt den av flertalet
efterbildade formgivaren. Att ur 90-talets
yppiga poetiska stilkonst ingen hittills stigit
ut i en strängare klassicism, den naturliga
efterträdaren till en ungdomlig
kraftutveckling sådan som 90-talets, har naturligtvis
berott på, att det saknats stora poetiska
krafter bland de försökande. Heidenstam,
själv en av det föregående skedets främsta
stilbildare, har däremot, med fullt
bibehållen självständighet, till uttryck för sitt
väsen valt och vunnit en ny stil av klassisk
renhet och stränghet. Förändringen har
givetvis skett i samband med själens;
personlighetens och konstnärens omdaning har
gått jämsides; viljan har obevekligt sökt
fylla strängare givna krav. Det har varit
skönjbart under flera år, att Heidenstam
varit på väg från Tegnér till Runeberg,
för att välja ett par populära
symboliseringar; i den sistnämndes rimlösa
objektivbilder, i Goethes Gegenständlichkeit har
han redan för åtskillig tid sedan framhållit
mönster. Det tycks mig, som om man
först och främst fängslades av detta klassiska
drag, när man ur den överströmmande
mångfalden av intryck vill söka klargöra
för sig den väsentligaste innebörden av
det nya i Heidenstams tredje diktsamling.
Den är visserligen, som jag i det
föregående sökt visa, inte bara genom enstaka
dikter, utan efter i dagen fallande
utvecklingslinjer organiskt förbunden med
skaldens äldre dikt, men den är ju också till
både stämning och form alldeles ny.
Även draget till klassicism kan spåras
flerstädes i hans tidigare verk och,
egendomligt nog, i formellt hänseende förenat
med en utpräglad motvilja mot det
traditionella. Detta ingår ju annars ofta nog i
det klassicistiska idealet, men alltifrån början
av sin bana har Heidenstam haft en
förkärlek för naken, icke smyckad form och
dragits till det runebergska, ordknappare
uttryckssättet. Vem minns icke i »Vallfart
och vandringsår» det kritiska utbrottet:
»Ar finska sångmön stor i många stycken,
så minns, att endast därigenom, att hon rev
från sina kläder svenska smakens smycken,
blev hon så sann, så vacker som hon blev.»
»Finska sångmön», det är rätt och slätt:
Runeberg. Jag kan vara kort härom, ty
jag har tidigare, till rättelse av filologiska
missförstånd av Heidenstams form, i en
uppsats i min tidskrift »Språk och Stil»
(XV: i ff.), framhållit, att Heidenstams
konstnärliga teori alltifrån början hävdat
vikten av framställningens saklighet och
varnat för att låta yrkesskickligheten härska
över konstverken (»det finns icke ett av
dem, som ej den mänskliga skickligheten
till nio tiondelar har förfalskat», lyder ett
hårt ord i »Tankar och teckningar»). Låt
vara, att detta förut framförallt tör ha
åsyftat en naivare och obundnare
formgivning än en egentligen klassisk, fröet till
det senare ligger där likväl. Och i
Heidenstams nuvarande stil förena sig ännu båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
