Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bo Bergman som poet och novellist. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BO BERGMAN SOM POET OCH NOVELLIST
285
apostoliska värdigheten, när författaren i
näst sista strofen återkommer till det som
han vet i alla fall ligga bröderna i
Nydala gård mest om hjärtat!
Denna pärla står på ett helt annat sätt
fri från litterära förebilder och traditioner
än den cykel, som kallats »Sankte Pers
sagor». Storstilat hållen och högt
syftande, är den äkta Bo Bergmansk i sin
nihilism] och väl även i den persifflerande
och näsvist antropomorfiserande ton mot de
högsta tingen, som redan doktor Faust
till-lät sig och för vilken en Heinrich Heine
ej heller var främmande. Ingenting kan
vara mer betecknande för Bo Bergman än
den reflexion han tillägger Petrus, då
himmelrikets väktare en isig vinternatt sitter i
släden och stirrar mot stjärnorna:
— De ta sig bättre ut nedifrån, tänkte jag.
Men läs verser som följande:
Han stannade plötsligt. Hans skräck stod blind
i ögonens darrande speglar.
Han lyfte sin stav. Han bjöd sin kind.
Det grånade skägget klövs itu
av ett löje som gick till hans öra.
— O, sankte Per, är det du I
Det är jag, det är juden, Jerusalems
och hela världens skomakare,
så fattig på loppor och vedersakare
som Cræsus på guld när han icke skäms.
Är det för djärvt att påstå, att hade
denna dikt publicerats i en gissningstävlan
om författarnamnet, skulle svaret blivit ett
enhälligt: Heidenstam.
Heidenstam! Det passar inte in i de
kolumner, i vilka litteraturregistratorn söker
bokföra samtidens vitterhet. Till hela sin
tankeriktning, sin livsstämning hör Bo
Bergman till den montre, på vilken denne med
ordnande hand belåtet klistrar etiketten:
80-talet. Bergman är storstadsbarn —
gatornas och kvarterens regelbundna och
stenhårda verkligheter ha varit hans
barndomsintryck av världen, medan alla de stora
nittiotalisterna, utom pessimisten ibland
dem, Levertin, växte upp på »landet». Han
är i djup och fin mening demokrat, han
känner med de namnlösa, de förfördelade,
»/« humbles». I hans världsåskådning
ingår en avsky för titlar, kraschaner,
generalkonsuler, societetspräster och
haute-bracque-middagar i tolvrumslägenheter vid
Strandvägen, som förefaller den litterära
nutidsungdomen förlegad och naiv, därför
att denna ungdom är naiv nog att tro att
allt detta förlorat sin aktualitet.
Att beteckna Bo Bergman som lärjunge
av sin själsfrände Hjalmar Söderberg är
knappt riktigt. Snarare förhåller det sig
väl så, att Bo Bergman haft gemensamma
franska läromästare med flera andra, som
blivit så klassificerade. Och mycket tyder
desslikes på att även Bergman skulle
kunna kalla Strindberg sin »ungdoms stora
bloss» — åtminstone ett av dem. Någon
litterär hudömsning har Bo Bergman inte
undergått, han hör inte till dem som funnit
skäl att byta ut sin ungdoms politiska och
sociala ideal, snarare har han väl, med
Söderberg, känt lust att slå upp kragen
över öronen för de vindar som sedermera
blåst upp (och blåsts upp).
Med detta i minne, kan det ju vara
värt att antecknas, att sångaren
Heidenstam, författaren till Hans Alienus och
Dikter, är den vars arm den
mandomsmogne Bo Bergman helst fattat under
vandringen mot diktens högsta och
stjärn-kallaste rymder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
